Yttrandefriheten hotas inte bara av en stat som tappat sin moraliska kompass – medborgarna kan också på egen hand sabotera demokratin genom att sätta upp gränser och ”röda linjer” som inte får överträdas.

En företeelse som terroriserat Sverige de senaste decennierna är åsiktskorridorer. Vissa kretsar i samhället anser att de har rätt att sätta upp gränser för vilka yttranden och åsikter som är acceptabla. Och den som inte rättar sig drabbas av mer eller mindre stränga sanktioner.

Den mesta kända åsiktskorridoren var den svenska migrationspolitiken. Fram till 2015 var det strängt reglerat vad man fick tycka i dessa frågor, och om man vågade sig på att avvika kunde t ex deplattformering följa: personer arbetade aktivt för att dissidenterna skulle förlora sin försörjning genom att uppdragsgivare kontaktades och förmåddes att klippa ekonomiska- och andra band. Många personer for väldigt illa under den här tiden, utan att det bekymrade tidens kommissarier.

I november 2015 rasade åsiktskorridoren på migrationsområdet med ett brak. Över en helg bytte statsmakten fot och det tragikomiska skådespel utspelades när horder av åsiktskorridorister skulle göra rättning i ledet och försöka orientera sig i det nya åsiktslandskapet. Ytterst få har bett om ursäkt för sitt agerande. Heder åt Aftonbladets ledarsida som erkände att man varit ute och cyklat.

Migrationskorridoren hade kunnat betraktas som en olycksfall i arbetet om det inte vore för att det fanns många korridorer vid den tiden – precis som i vår tid. Det är helt enkelt det nya normala att vissa frågor stängs in i mer eller mindre trånga korridorer med stränga vaktposter.