Tongivande kretsar i Sverige har fått för sig att peka ut viss litteratur som olämplig eller farlig. Att de därmed stärker de odemokratiska attackerna mot åsikts- och yttrandefrihet verkar inte föresväva dessa ”figurer”.

Många litterära verk har attackerats och i värsta fall brännmärker man inte bara en dikt utan hela författarskapet, eller till och med författaren som person.

Här är några exempel:

• Erik Axel Karlfeldt. Dikten ”Svarta Rudolf” handlar om en man som tänker tillbaka på ”stormande nätter i Amsterdams glädjekvarter”. Dessutom böjde han ”krullig hjässa en afton i negerbyn mot 13-årig prinsessa”. Karlfeldt skriver alltså om prostitution, och använder n-ordet, som man gjorde på den tiden. Exakt vad som hände med den 13-åriga prinsessan framgår faktiskt inte, men kritikerna är förstås säkra på sin sak. Man blir nyfiken på vad man tror ska hända om denna dikt undslipper bokbålet – kommer prostitutionen explodera, och rasismen få luft under vingarna?
• Gustaf Fröding. Dikten ”Skojare” har angripits bl a för raderna: ”i Kattebohult bor det tattarepack”. Folket på orten för ett ”skojareliv”, håller på med häststölder, misshandel, lönnkrögeri och för ett ”liderligt liv”. Kritikerna anser att detta är ”kränkande” för ”resande” och drar paralleller till vit makt-musik. Fröding är alltså en skum poet som behöver ”omvärderas”. Argumentationen är minst sagt tveksam; den utgår från att dikten speglar Frödings egna värderingar. Men litterärt kunniga har påpekat att det är uppenbart att diktaren använder sig av en upprörd boende i trakten för att skildra attityder och motsättningar som fanns i det värmländska samhället sent 1800-tal. Var Fröding själv står i frågan vet man inte, men att döma av hans övriga produktion så känns brunsmetningen orättvis.