Beslut
i ett med anledning av uppgifter i tidningsartiklar upptaget initiativärende angående övningar i fångförhörstjänst m.m. inom försvaret.

1. SAMMANFATTNING
2. INLEDNING
3. DEN FORTSATTA UTREDNINGEN.
4. VAD DEN FORTSATTA UTREDNINGEN VISAR
   4.1 Fallskärmsjägarnas berättelser
   4.2 Tolkelevernas berättelser
   4.3 Övriga uppgifter
   4.3.1 H:s berättelse
   4.3.2 A:s berättelse
   4.3.3 K:s berättelse
   4.3.4 S:s berättelse
   4.3.5 C:s berättelse
5. BEDÖMNING
   5.1 Påståenden om våld och andra övergrepp
   5.2 Övningens uppläggning och genomförande
   5.3 Frågor om ansvar
   5.4 Övriga övningar under 1983
   
   1. SAMMANFATTNING
   I september månad 1983 förekom uppgifter i pressen om vissa övningar som hållits inom försvaret. Vid övningarna, som ibland kallades ”tortyrövningar”, uppträdde elever från försvarets tolkskola som fångvaktare och förhörsledare och värnpliktiga från andra förband som fångar. Fångarna skulle ha utsatts för olika påfrestningar – bl.a. hållits bundna under mer än ett dygn och med en persedelpåse över huvudet -och även utsatts för slag och sparkar.
   
   Jag inledde en utredning och i ett delbeslut den 3 april 1984 redovisade jag mot bakgrund av den utredning som då förelåg min allmänna syn på de övningar av detta slag som hållits under 1982 och 1983. I beslutet konstaterade jag att det hade förekommit uppgifter om att fångarna hade utsatts för lättare slag och sparkar liksom annan omild behandling. Jag fann emellertid att det inte fanns förutsättningar för att ställa befälet till svars för detta. Utredningen visade emellertid att det i övningarna hade ingått andra påfrestande inslag. Med tanke på dessa inslag ansåg jag att de övningar som hållits varit alltför långa. Jag ställde mig starkt kritisk till det sätt på vilket övningarna bedrivits. Övningarna som sådana utgjorde dock inte något brott mot 1949 års Genèvekonvention angående krigsfångars behandling även om motsvarande behandling av fångar i krigstid skulle ha utgjort ett konventionsbrott. Beträffande flertalet övningar stannade jag i beslutet vid den kritik jag hade uttalat. Men beträffande den övning som hölls 1983 med arméns fallskärmsjägarskola beslöt jag att driva utredningen vidare.
   
   Under den fortsatta utredningen har jag hört personer som deltog i övningen. Bl.a. har ett antal elever från tolkskolan och fallskärmsjägarskolan ställt sig till förfogande och redogjort för vad som skett. Den fortsatta utredningen bekräftar i allt väsentligt de uppgifter om övningen som förelåg redan i den tidigare utredningen. Den fortsatta utredningen visar dessutom att olika former av lindrigare våld förekom vid övningen. Däremot har det inte kommit fram bevis för att befälet på något sätt haft del i detta.
   
   När det gäller övningens uppläggning och genomförande har jag inte funnit anledning att frångå min tidigare kritiska inställning.
   
   Beträffande möjligheterna att utkräva straffrättsligt ansvar har jag närmare övervägt om någon av de för övningen ansvariga gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap eller tjänstefel genom sin befattning med övningen. Jag har emellertid inte bedömt det som möjligt att styrka något sådant åtal. Jag har därför stannat vid den kritik som jag framfört i ärendet.

2. INLEDNING
I början av september månad 1983 förekom uppgifter i pressen om att vad som ibland kallades ”tortyrövningar” skulle ha hållits inom försvaret. Uppgifterna gick ut på att värnpliktiga vid försvarets tolkskola vid flera tillfällen på senare år hade samövat med främst värnpliktiga vid andra förband. Vid övningarna skulle tolkeleverna ha fungerat som förhörsledare och fångvaktare. Övriga värnpliktiga skulle ha uppträtt som fångar. Ett genomgående drag var att fångarna skulle ha behandlats mycket hårt. De skulle ha hållits bundna under mer än ett dygn och, med en persedelpåse dragen över huvudet. Vidare skulle övergrepp mot fångarna ha förekommit bl.a. i form av slag och sparkar. På sina håll ifrågasattes det om övningarna var förenliga med Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

På grundval av pressuppgifterna beslöt jag att ta initiativ till en utredning angående övningarna. Överbefälhavaren överlämnade i oktober och november månader 1983 till mig dels ett ganska omfattande utredningsmaterial och dels två egna yttranden i saken. Detta material kompletterade jag sedan med förhör med ett antal befattningshavare i försvarsmakten.

Den 3 april 1984 redovisade jag mot bakgrund av det utredningsmaterial som då förelåg min allmänna syn på de övningar som hållits under åren 1982 och 1983. Jag tog också i beslutet ställning till en del ansvarsfrågor. Samtidigt beslöt jag emellertid också om ytterligare utredning beträffande en övning, nämligen den samövning som hölls år 1983 med elever från tolkskolan och arméns fallskärmsjägarskola (FJS).

Den aviserade fortsatta utredningen har nu genomförts. Innan jag går in på den utredningen och min bedömning av vad som framkommit genom den vill jag emellertid här återge sammanfattningen av min bedömning i det tidigare beslutet.

I sammanfattningen anförde jag bl.a. följande.

Vid bedömningen av det inträffade tar jag först upp påståendena om våld och andra övergrepp. Jag noterar i det sammanhanget bl.a. att det förekommit uppgifter om att fångar fått lättare slag eller sparkar eller bundits alldeles för hårt eller på ett olämpligt sätt. Jag konstaterar emellertid att förutsättningar inte finns för att driva utredningen vidare i dessa delar. En anledning är att några uppgifter om namn på de tolkelever som utdelat slag eller sparkar inte lämnats. En annan är att fångarna själva inte kunnat göra några iakttagelser och att de officerare som hörts inte bevittnat några slag eller sparkar.

I sammanhanget betonar jag vikten av att man från befälets sida noga övervakar övningar av en typ där ena parten är försatt i ett markant underläge och inte ens har möjlighet att utpeka någon gärningsman.

I ett följande avsnitt tar jag upp till bedömning övningarnas uppläggning och genomförande. Syftet med övningarna för fångarnas del har angetts vara att ge dem erfarenhet av vad det kan innebära att vara krigsfånge och att därmed öka deras möjligheter att uthärda en sådan situation. Under utredningen har det framkommit att fångarna vid övningarna utsattes för i huvudsak samma slag av påfrestande behandling. Som exempel på sådan behandling kan nämnas att fångarna försågs med en huva i form av en persedelpåse som hindrade dem att se, deras händer var bundna, de tvingades att stå bundna under de perioder de inte förhördes och någon mat fick de inte. Vid en del övningar förvarades de i kalla och fuktiga utrymmen och i några fall fick de inte något att dricka. Det förekom också att möjligheter att förrätta naturbehov på ett normalt sätt inte anvisades.

Vid alla de granskade övningarna förekom de flesta av de nämnda inslagen och övningarna var med tanke på detta alldeles för långa. Jag ställer mig starkt kritisk till att övningar bedrivits på det sättet. Särskilt kritiskt ser jag på de övningar se senaste två åren där elever från fallskärmsjägarskolan och kustjägarskolan deltagit.

I sammanhanget tar jag också upp frågan om övningarna varit förenliga med Sveriges åtaganden enligt 1949 års Genèvekonvention angående krigsfångars behandling. Där konstaterar jag att konventionens regler om behandlingen av krigsfångar gäller för krigsförhållanden och alltså inte har någon direkt betydelse för övningar under fredstid. Men jag noterar också att de inslag i övningarna som jag funnit olämpliga skulle betraktas som konventionsbrott om de förekom i ett krigsläge. Vidare konstaterar jag att Sverige enligt konventionen är skyldigt att både i fredstid och krigstid införa studier av konventionen i bl.a. den militära undervisningen. Även om jag inte funnit belägg för att den förpliktelsen försummats menar jag att de övningar som hållits varit ägnade att ge deltagarna en felaktig uppfattning om de folkrättsliga reglernas innebörd.

I ett senare avsnitt uppehåller jag mig något vid vilka villkor som bör uppställas för eventuella framtida övningar av det slag som här är aktuella. Min bedömning är att sådana övningar om de överhuvudtaget skall förekomma kan godtas bara under följande villkor:

• en noggrann prövning måste göras innan man tillåter inslag av den typ jag berört i det föregående
• övningarna måste göras förhållandevis kortvariga
• en betryggande övervakning är nödvändig
• övningarna måste reserveras för vissa typer av skolor och förband
• övningarna måste planeras noggrant så att bl.a. ansvarsfrågorna klargörs
• centrala bestämmelser måste utfärdas.
  
  När det gällde ansvaret för övningarna beslöt jag beträffande de stora flertalet övningar att inte driva utredningen vidare. Beträffande dessa stannade jag alltså vid den kritik jag hade uttalat. Som redan nämnts beslöt jag dock att fortsätta utredningen beträffande den övning som hölls 1983 med FJS. Anledningen till det var att den övningen skilde sig från övriga bl.a. genom att de olämpliga inslagen var särskilt påtagliga.
  
  3. DEN FORTSATTA UTREDNINGEN
  Den fortsatta utredningen har varit inriktad på den övning som hölls 1983 med FJS. Men det har självfallet inte varit möjligt att se denna övning helt isolerad från övriga liknande övningar och andra omständigheter som är av betydelse i sammanhanget. Jag har därför också skaffat ytterligare information angående samtliga övningar som hölls år 1983 och beträffande utbildningen på tolkskolan.
  
  För att genomföra utredningen har jag huvudsakligen varit hänvisad till att inhämta muntliga uppgifter från personal som på ett eller annat sätt haft med övningen ifråga att göra. Jag har hört fem tolkelever, nämligen T M, P M, M S, M S och M S, samt fyra elever från FJS, nämligen J A, D N, A O och H S. Jag har också hört den dåvarande chefen för det kompani som FJS elever tillhörde, numera majoren P H, och de två lärare från tolkskolan som var med vid övningen, majorerna R K och P A. Till dem jag har hört hör också avdelningsdirektören L C och laboratorn B S vid försvarets forskningsanstalt (FOA). Vidare har nuvarande chefen för tolkskolan överstelöjtnanten J-Å B medverkat i utredningen.
  Jag har också gjort en inspektion på tolkskolan. Där har jag sett videoinspelningar som gjordes vid övningarna med FJS och med infanteriets officershögskola. Slutligen skall nämnas att jag tagit del av en rapport från FOA angående 1982 års övning med FJS.
  
  4. VAD DEN FORTSATTA UTREDNINGEN VISAR
  I detta avsnitt redovisas en sammanfattning av vad som framkommit genom den fortsatta utredningen. Redovisningen är i huvudsak begränsad till uppgifter angående 1983 års övning med FJS.
  
  4.1 Fallskärmsjägarnas berättelser
  De uppgifter som lämnats av fyra elever från FJS kan sammanfattas på följande sätt.
  De ryckte in vid FJS i juni 1982. 90 elever ryckte in samtidigt men efter en provperiod återstod bara 60 som fortsatte utbildningen. I slutskedet, då den aktuella övningen hölls, var bara 12 plutonbefälselever kvar. Flera av de hörda eleverna har framhållit att de var med om många andra ansträngda övningar.
  
  FJS-eleverna anser att de var väl förberedda för fångförhörsövningen och att dessa förberedelser var av stor vikt. De förbereddes för övningen genom undervisning som gavs av kompanichefen H, chefen för tolkskolan och beteendevetare från FOA. Chefen för tolkskolan, S, föreläste bl.a. om fångförhörstjänst i allmänhet och om förhörsledares agerande. S från FOA föreläste om hur människor reagerar i en fångsituation och om hur man skall uppträda som fånge. Eleverna fick också syftet med övningen klargjort för sig. Syftet var att ge jägarna kunskaper om och erfarenheter av en sådan fångsituation som de kan tänkas hamna i under krigsförhållanden.
  
  Det var inget tal om att deltagandet i just denna fångförhörsövning skulle vara frivilligt. Hela utbildningen vid FJS är dock frivillig. Och man hade fått klart för sig att man kunde avbryta övningen genom att besvara de frågor som ställdes vid förhören. Ingen av eleverna torde ha haft en tanke på att avstå från övningen eller att protestera mot den.
  
  Eleverna tillfångatogs i Stockholm. Två av dem greps redan under fredagskvällen och de övriga tio på lördagsmorgonen. Vid tillfångatagandet var eleverna civilklädda. Vid gripandet medverkade polis. Eleverna fick sina händer kopplade med handfängsel och ögonen förbundna. De fördes sedan i polisbilar till vad de förstod var K 1.
  
  Vid K 1 fick fångarna byta kläder. De fick klä sig i linnekläder och gymnastikskor. Och de bindlar de haft för ögonen byttes ut mot huvor. Sedan bands de vid en nätvägg i en källarlokal. Under vistelsen där togs de ut till ett kort förhör. Vid detta tillfrågades de bara om grad, nummer och namn. De fördes efter förhöret åter till källarlokalen där de fick stå till dess de skulle transporteras till Karlsborg.
  
  Under vistelsen vid K 1 fick fångarna inget att äta eller att dricka. Men de hörda anser inte att de blev illa behandlade där. Det var fortfarande varmt och de var inte påtagligt trötta. Fångarna hade alltjämt en god förmåga att hålla rätt på hur lång tid som förflöt. De kunde uppfatta att kamraterna fanns i närheten men de talade inte med varandra.
  
  På lördagen fördes de in i en buss och de flesta torde ha förstått att de transporterades till Karlsborg även om de inte kunde se detta. Eleverna skulle inte få sova under transporten. Föll de i sömn var det någon som ruskade om dem så att de vaknade. Men två av de hörda eleverna lyckades trots detta sova en del under transporten. I bussen fanns också några tolkelever med.

Vid transportens slut förstod antagligen de flesta att de förts till Karlsborg. De fördes ur bussen och in i en byggnad där det var kallt och fuktigt. En av de hörda eleverna blev i samband med att han fördes från bussen snurrad runt och förd i olika riktningar, uppenbarligen i det syftet att han skulle tappa orienteringen.

I den kalla och fuktiga lokalen bands fångarnas sammankopplade händer upp så att dessa kom i eller över huvudhöjd. Huvorna hade de alltjämt på sig. Så fick de stå till dess förhören inleddes.

Tre av de fyra hörda eleverna uppgav att vattenförsörjningen var ett problem och såvitt gäller den saken är de kritiska till övningen. Enligt en av dem fick han ytterst lite vatten att dricka. Vattnet användes i stället som påtryckningsmedel vid förhören. Det mesta av det vatten han fick hälldes på hans rygg i samband med förhören. Enligt två andra fick de bara vatten en gång var under övningen. En av dessa två fick också kaffe att dricka i övningens slutskede men detta ingick i försöken att få honom att tala. Den fjärde eleven däremot fick vatten när han begärde att få det.

En fånge fick gå på toaletten. I övrigt fick fångarna uträtta sina behov i kläderna där de stod.

Under den tid som fångarna stod bundna inträffade inget anmärkningsvärt. De kunde uppfatta att de hade sina kamrater i närheten men de talade inte med varandra. De uppfattade också att det fanns andra personer i lokalerna. Att en läkare kontrollerade dem kunde de märka, även om alla inte just då trodde att det verkligen var en läkare. En av de hörda såg dock och talade med läkaren, som han också kände igen, och detta upplevde han som en trygghet. En av eleverna uppfattade också att ett befäl från FJS fanns i lokalen. Han kunde känna igen denne eftersom denne hade ett par kängor som knarrade. I övrigt hade fångarna en dålig uppfattning om i vad mån det fanns andra personer än tolkelever i lokalen.

Först påföljande dag började förhören med dem. Då de togs till förhören behandlades de hårdhänt. Man tog hårt i dem och det förekom att man snurrade runt dem eller ledde dem mot en vägg eller liknande. Men denna hårdhänta behandling upplevdes som positiv när de stått bundna och avskärmade från sinnesintryck en tid.

Fångarna utsattes för ett flertal förhör av olika längd och med olika metoder. Förhörstekniken växlade. Vissa förhörsledare uppträdde vänligt mot fångarna. Andra var mer hårdhänta. Frågorna som ställdes kunde röra vad som helst men oftast avsåg de jägarnas förehavanden innan de tillfångatogs.

Enligt en av de hörda eleverna utsattes han för slag. Det var inte slag som skadade utan upprepade slag mot armarna. Dessa slag var tröttande. Samma elev blev dragen i håret så att hårstrån lossnade. Det var obehagligt eftersom hårstråna sedan fanns kvar i huvan och han fick dem i munnen.

Även en annan av eleverna uppger att han utsattes för slag i samband med förhören. Det var tre olika förhörsledare som utdelade slagen. Slagen var främst riktade mot magtrakten men efter övningen hade han också blåmärken efter slag mot ena överarmen. Eleven uppfattade inte det skedda som allvarligt och han var aldrig rädd för att bli skadad.

En tredje elev fick vid något tillfälle ett slag på ena armen. Han upplevde det inte som farligt även om det efterlämnade ett blåmärke. Han fick också sparkar mot fötterna när han vägrade att stå i givakt vid förhören. Den fjärde fick inga slag men blev ibland omruskad när han vägrade besvara frågor.

Vid förhören hade fångarna genomgående huva på sig med undantag endast för övningens slutskede. En lyckades dock dra av sig huvan vid några tillfällen och en annan bet hål i huvan och kunde se en del genom detta hål. De har inte kunnat uppge om något befäl varit närvarande då de utsatts för slag, sparkar eller annan omild behandling.

Genomgående uppfattade de hörda eleverna den omilda behandlingen som något positivt. Gemensamt tycks vara att behandlingen innefattade en viss kontakt med människor vilket var en kontrast mot den isolering och avskärmning som fångbehandlingen i övrigt innebar. Fångarna upplevde att de piggnade till av behandlingen och i viss mån återfick sin motståndskraft. De upplevde det inte som att de löpte risk att bli skadade.

De hörda eleverna upplevde inte heller den omilda behandlingen av dem som det största problemet. Mest påfrestande var i stället att stå bunden och avskärmad från sinnesintryck och att känna kyla, törst och ovisshet om vad som skulle komma att ske. Flera fick svårt att behålla en riktig uppfattning om hur lång tid som förflöt.

Ett par av eleverna anser att de i viss utsträckning tappade kontakten med verkligheten. De hade inte hela tiden klart för sig att det var en övning. De upplevde under övningen att de befann sig på helt andra platser och under helt andra omständigheter. Men det förekom också att fångarna försökte framstå som mer medtagna än de egentligen var.

För de hörda eleverna kom övningen att avbrytas på något olika sätt. För en av eleverna avbröts övningen på order av läkare. Den eleven var förkyld och hans tillstånd förvärrades under vistelsen i fånglokalen. Men han överdrev också sina besvär. Ett par andra elever lämnade ifrån sig information i övningens slutskede och för deras del avbröts övningen då.

Den fjärde eleven lämnade inte ifrån sig någon information innan övningen avbröts. I samband med att övningen avbröts för varje fånge fick denne i allmänhet något att äta och dricka. De fördes till en annan lokal på övervåningen där de fick vila.

Efter övningen hade de en genomgång med bl.a. S. Då diskuterades bl.a. vad man upplevt och hur man agerat under övningen. De hade också en genomgång med de tolkelever som de haft att göra med under övningen. Fallskärmsjägarna hyste då inte agg till tolkeleverna, även om en del hade gjort det under övningen. De flesta ansåg att tolkeleverna skött sin del av övningen på ett bra sätt.

Enligt en av eleverna var det efter övningen flera elever som hade sådana biljud från hjärtat och luftblåsor under huden som det skrivits om. Men alla gick inte till läkare för detta. Symtomen gick tillbaka. Ingen av de hörda upplever att de själva fick några fysiska eller psykiska men av övningen. En anser dock att hans fysiska prestationsförmåga var nedsatt omedelbart efter övningen. Enligt en annan hände det tiden närmast efter övningen att han hade mardrömmar om fångenskap.

Alla de hörda eleverna är positiva till övningen även om de i vissa fall är kritiska mot enskilda detaljer i övningen. Eleverna menar att de nu är avgjort bättre rustade att klara av en fångsituation än de var innan denna övning. Några av dem har i det sammanhanget särskilt betonat att förberedelserna för övningen var mycket viktiga. Utan förberedelserna kunde övningen ha blivit en chockupplevelse.

Tre av eleverna är kritiska mot det sätt på vilket vattenförsörjningen sköttes. Vad som förekom i den delen överensstämde inte med vad som sagts före övningen. En anser att läkarkontrollen hade kunnat vara bättre.

4.2 Tolkelevernas berättelser
De uppgifter som de fem hörda tolkeleverna lämnat kan sammanfattas på följande sätt.

Övningen med FJS inleddes för tolkarnas del med att de kom till K 1 i Stockholm. Där fanns då redan två fångar och de tio övriga kom dit senare. Där hölls bara ett kort förhör med varje fånge. Då efterfrågades endast grad, nummer och namn.

Enligt en av de hörda tolkarna stod det redan från början klart att man här hade att göra med en annan typ av människor än fångarna vid de andra övningarna. Fångarna var inte intresserade av att kommunicera vare sig med varandra eller andra. Åtminstone för vissa tolkar stod det klart att dessa fallskärmsjägare inte skulle låta sig påverkas av någon omild behandling. Många tolkar blev imponerade av jägarna.

Under denna övning hade tolkarna också till uppgift att bevaka fångarna. Några av dem följde med bussen med fångar till Karlsborg. Uppgifterna om i vilken utsträckning tolkarna i fortsättningen medverkade i bevakningen av fångarna varierar något. En del har uppgett att FJS stod för större delen av bevakningen och att tolkarna biträdde vid bevakningen. Andra har uppgett att tolkarna stod för större delen av bevakningen av fångarna. Klart torde emellertid vara att vissa tolkar åtminstone tidvis lämnades att bevaka fångarna utan att befäl från någon av skolorna var närvarande.

Fångarna förvarades i en kall och fuktig lokal. Där hölls de bundna i stående ställning. Och de fick stå så ungefär ett dygn innan förhören påbörjades. Detta ogillade flera av tolkarna.

Direktiven beträffande behandlingen av fångarna vid sidan av förhören gick ut på att fångarna skulle stå stilla och att de skulle höra så lite som möjligt av vad som förekom omkring dem. När fångarna stod bundna utsattes de inte heller för några övergrepp. Det enda som inträffade var att de ruskades om när de försökte vila. Fångarna tilläts inte att förrätta sina naturbehov på ett normalt sätt.

Alla tolkskolelever nåddes tydligen inte före övningen av de direktiv som gällde för vatten tilldelningen. En har uppgett att han först efter övningen hörde talas om att fångarna skulle få vatten om de bad om det. En annan vill minnas att direktiven gick ut på att vatten skulle ges var fjärde timme. Men samma elev har uppgett att vatten inte kom att delas ut i den utsträckning delvis beroende på fångarna själva. En tredje elev har uppgett att vissa fångar inte ville ha vatten och om andra fångar fick vatten att dricka vet han inte. En fjärde elev deltog inte själv i utdelningen av vatten men han utgick från att fångarna hade fått vatten att dricka. Befäl från FJS förde anteckningar om vattentilldelningen till fångarna men i utdelningen av vatten deltog tolkeleverna åtminstone i viss utsträckning.

Det gavs inte några särskilda direktiv om hur fångarna skulle behandlas vid förhören. Men enligt en tolkelev skulle man uttryckligen ha förbjudit förhörsledaren att åsamka fångarna smärta eller obehag genom att böja deras armar. Gemensamt för förhören torde ha varit att fångarna fick behålla huvan på vid de flesta tillfällen. Endast i slutskedet då fångar hade börjat tala förekom det att de befriades från huvan.

Beträffande behandlingen av fångarna i övrigt förekom det enligt ett par elever stora skillnader. Vanligt var att fångarna utlovades lättnader och förmåner om de talade. Enligt dessa elever rörde vissa förhörsledare aldrig fångarna. Andra försökte med mer hårdföra metoder. Det förekom att man ruskade om fångarna. En del förhörsledare slog eller stötte också mot magen på fången. Det var inte slag eller stötar som skadade. Men de var obehagliga för fången. Om fångarna reagerade emot behandlingen skulle förhörsledarna inte på något sätt nämna att det var en övning.

En tolkelev har uppgett att han sett hur en fånge blev slagen med en planka under förhör. En tolk skulle ha slagit upprepade lätta slag mot fångens knä med en planka under en längre tid. Samtidigt ställde en annan tolk frågor till fången. Samma elev har också uppgivit att man vid förhören försökte irritera och förnedra fångarna.

Ingen av tolkeleverna har påstått att något visst befäl skulle ha sett några slag eller sparkar. Enligt tolkeleverna var det bara en mindre del av förhören som övervakades av befälet, som alltså inte kan ha sett allt som förekom vid förhören. Personal från FOA fanns tidvis också i lokalerna men de uppfattades bara som observatörer.

En uppfattning som flera av de hörda tolkeleverna framfört är att det ändå inte var behandlingen vid förhören utan behandlingen i övrigt som måste ha varit mest påfrestande för fångarna. Man har då syftat på att de tvingats stå bundna under lång tid avskärmade från sinnesintryck och under även i övrigt ogynnsamma förhållanden.

Fångarnas tillstånd uppfattades av flera som tämligen gott. Flera av tolkeleverna har dock uppgivit att fångarna under övningen drabbades av hallucinationer. Uppgifter har också lämnats om att fångarna skakade och talade osammanhängande m.m. Och några fångar har sagts vara i mycket dåligt skick då de togs ur övningen.

Kritik har av flera tolkelever framförts mot det ansvariga befälet. Man har ansett att förhören med medtagna fångar har fortsatts alltför länge och att fångarnas tillstånd alltså i flera fall bort tas ur övningen i ett tidigare skede än som blev fallet. Befälet utgick från att fångarna simulerade.

Flera av tolkeleverna är kritiska mot att befäl från tolkskolan och FJS inte var närvarande i tillräckligt stor utsträckning. Som ett positivt inslag har nämnts att läkare undersökte fångarna vid olika tillfällen. Men det har också sagts att inte heller läkaren var närvarande under tillräckligt stor del av övningen. Tolkarna lämnades ensamma att avgöra vad som borde göras och de fick åtminstone i något fall ovett för att de tog en fånge ur övningen, när de bedömde att fångens tillstånd krävde det men inget befäl fanns i närheten. Efter övningen, då jägarna fått vila och vatten återhämtade de sig förvånansvärt snabbt.

Efter övningen sammanträffade tolkeleverna och fallskärmsjägarna med varandra. Det var enligt några tolkelever bra. Jägarna var positivt inställda till övningen. De uppgav också att de upplevt även mer hårdhänt behandling som positiv. Men enligt en av eleverna var en fånge något aggressiv efter övningen. Några av tolkeleverna har förklarat att de var närmast beklämda över att ha deltagit i övningen. Samtliga har varit kritiska. Till deras inställning har i regel bidragit att de upplevde sig som en ”B-styrka” eller en måltrupp i sammanhanget. De hade bara bidragit till att jägarna kunde genomföra en övning på sina villkor. En del tolkar har också vänt sig emot att de fått fungera som fångvaktare.

De hörda tolkeleverna har också uttalat sig angående den undervisning de fått på tolkskolan. När det gäller den språkundervisning som eleverna fick har någon kritik inte framförts. Tvärtom har några ansett att utbildningen i den delen var bra. Beträffande utbildningen i övrigt har eleverna främst uppehållit sig vid utbildningen i folkrätt och i förhörstjänst. Och i dessa delar har flera av eleverna varit kritiska.

Utbildningen i folkrätt genomfördes i huvudsak redan under hösten 1982. Eleverna studerade konventionstexter och en del litteratur. Skolchefen S höll också ett antal föreläsningar i ämnet. Konventionstexterna blev eleverna väl förtrogna med. Men ifråga om hur konventionerna skulle tolkas förekom diskussioner. De hörda eleverna menar att de inte fick klara besked om vad som kunde anses tillåtet i fråga om behandlingen av fångarna. Från befälets sida skulle ha sagts att konventionerna avsiktligt var ”luddigt” skrivna och att det skulle finnas ett visst utrymme för tolkning av dem, bl.a. när det gäller frågan om vad som är att betrakta som obehag för en fånge.

Man återkom inte med ytterligare utbildning i folkrätt senare t.ex. i samband med förhörstjänstövningarna. Men diskussion om fångbehandlingens överensstämmelse med folkrättens regler förekom vid några tillfällen under utbildningen. Enligt de flesta av de hörda tolkskoleleverna fick de, trots att de efterlyste det, inte några klara besked om i vad mån den behandling som fångarna utsattes för under övningarna var konventionsenlig eller inte. Enligt en elev sade emellertid S efter övningarna att fångbehandlingen inte hade varit förenlig med konventionen. Enligt en annan av eleverna hade S sagt detta redan från början.

De hörda eleverna har genomgående varit missnöjda med den utbildning i förhörstjänst som de fått vid tolkskolan. De förhörsövningar som förekom och vid vilka eleverna förhörde sina kamrater uppfattades mest som språkövningar. Vissa lektioner ägnades åt ämnet och eleverna fick en del skriftligt material. De såg också en del filmer som behandlade fångförhör. Utbildningen i den delen gav inte mycket. Eleverna fick bara allmänt hållna råd som inte gav någon ledning. En har sagt att den enda metod som rekommenderades var att trötta ut fången. Enligt en annan skulle man från skolledningens sida bara ha sagt att ”detta är svårt” och att man måste utnyttja sin personlighet. Särskilt kritiska har de hörda varit mot att de psykologiska aspekterna på förhörstjänsten inte belysts i undervisningen. Ingen person med erfarenhet från förhör användes i undervisningen. Några har uppgett att de på grund av dessa brister i utbildningen var dåligt förberedda vid samövningarna med andra förband.

Tolkskoleleverna fick inte några anvisningar om hur de skulle behandla fångarna vid själva förhören. Var gränsen mellan tillåten och otillåten behandling av fångarna gick anser de att de inte fick besked om. Ibland sades det bara att man inte fick åsamka fångarna men för framtiden. Å andra sidan hade eleverna hela tiden den uppfattningen att våld inte var tillåtet enligt konventionen. Och det hade under utbildningen framhållits att våld inte var någon bra förhörsmetod.

Tilläggas skall att några tolkelever ansåg att det också fanns positiva inslag i övningarna. De ansåg det värdefullt att få prova på att förhöra människor de inte varit bekanta med och som var motspänstiga.

4.3 Övriga uppgifter

4.3.1 Hs berättelse
H var kompanichef vid det kompani som deltagarna från FJS tillhörde. Som kompanichef hade han ansvaret för den övning som hölls 1983.

Han har deltagit i övningar av detta slag bl.a. som elev vid skolan, innan han 1982 hade att själv som kompanichef ansvara för övningen. Hans uppfattning var då att övningen kunde förbättras. Bl.a. krävdes en klar precisering av övningsmålet. Han studerade fång- och förhörstjänst och tog kontakter med FOA och tolkskolan samt läkare med erfarenhet av övningar av detta slag. Erfarenheterna från 1982 års övning utgjorde också en grund för förbättringar av 1983 års övning.

För att ge eleverna kunskaper i bl.a. fång förhörsteknik inbjöds chefen för tolkskolan, överstelöjtnanten S, att undervisa eleverna. I syfte att ge eleverna kunskaper om de rättsliga aspekterna på krigsfångenskap fick de undervisning om bl.a. Genèvekonventionen. Men detta är inte tillräckligt. Eleverna behöver också en psykologiskt inriktad undervisning för att kunna behärska fångsituationen. I denna viktiga del av undervisningen var det FOA som hade mest att ge och FOA kom också att medverka i utbildningen.

Genom undervisningen och övningen skulle eleverna få klart för sig att de kan påverka sin situation. Övningen måste bedrivas som en övning för de enskilda individerna. Eleverna skulle under övningen utsättas för isolering. Denna syftade till att ge eleverna ett behov av att ta kontakt med förhörsledaren och den situationen skulle eleverna lära sig att känna igen.

Före övningen talade H också med samtliga tolkelever och klargjorde bl.a. att våld inte skulle få förekomma. Användandet av våld överensstämmer inte med rådande uppfattning om hur man snabbast får information från fångar.

Det var H som gav order om hur fångarna skulle behandlas och som bestämde när förhören skulle påbörjas. När fångarna stod bundna skulle ingen få röra dem och inga störande moment skulle få förekomma. Syftet med detta var att fångarna skulle stimuleras så lite som möjligt.

På grund av erfarenheterna från 1982 års övning hade H gett order om att fångarna skulle få vatten att dricka och vattenintaget skulle noteras på listor. Detta bevakades av speciellt inkallad personal från FJS. Fångarna hade underrättats om att de skulle dricka av vattnet och att detta inte skulle vara förgiftat.

Övningen genomfördes i stort sett på det sätt som var planerat. När det gäller vattenförsörjningen fick dock H efteråt klart för sig att det inte fungerade på det sätt som var tänkt. Enligt de listor som fördes och enligt de informationer han fick skulle eleverna ha fått vatten. Men efter övningen fick H klart för sig att eleverna inte fått tillräckligt med vatten. Det kan ha berott på att en del vatten spilldes ut när man skulle ge dem att dricka.

H var själv ansvarig för övningen och han var på plats all vaken tid. När han sov var kapten L ansvarig. För bevakningen av fångarna svarade värnpliktigt befäl från FJS, en löjtnant och två sergeanter.

H hade anledning att ingripa mot att det fördes oljud i lokalerna. Viktigast för hans del var dock att stävja förhör som inte gick till på det sätt som han ville. Det förekom handgripligheter som att man skakade fångarna vid förhören. Däremot såg H inte att hans elever skulle ha blivit utsatta för slag. Det fick han uppgift om först genom tidningarna. Det förekom också att man lät fångar ligga på golvet under förhören, vilket var mycket olämpligt eftersom golvet var kallt. Några förhörsledare försökte också ”hänga upp” fångarna under förhören. Mot sådant ingrep H.

H har inte sett och inte heller hört talas om att någon elev skulle ha blivit slagen med en planka under övningen. Han känner däremot till att vatten skulle ha använts som påtryckningsmedel vid förhör; fången skulle ha lovats vatten att dricka om han svarade på förhörsledarens frågor. H känner inte till att någon elev skulle ha blivit dragen i håret eller ledd mot någon vägg. Däremot snavade en elev på en tröskel och föll. H reagerade, det var klumpigt av förhörsledarna men inte avsiktligt.

Handgripligheterna upplevdes av fångarna som något positivt. De handgripligheter som förekom under förhören torde ha berott på frustration hos förhörsledarna.

H är tveksam till om elever skall användas som förhörsledare vid övningar av detta slag. Man bör kanske i stället anlita professionella förhörsledare.

Vid ett tillfälle hände det att en elev sade att han inte ville fortsätta övningen. Eleven tyckte att han hade ”fått nog”. H och läkaren hade ett samtal med eleven och efter det samtalet, som inte innebar någon övertalning, ville eleven ändå fortsätta att delta i övningen. I slutet av övningen var det en elev som ”säckade ihop”. Det var inget fel på honom men han var utmattad. Läkaren tillkallades och tog eleven ur övningen.

Upplösningen av övningen var planerad så att eventuella ”knytningar” hos eleverna eller konflikter med tolkarna skulle kunna lösas. På den punkten kan förbättringar göras. Samtalen med deltagarna efter övningen måste ”förfinas”.

Övningen avbröts för varje elev när eleven bedömdes ha nått den nivå att eleven ville börja prata. Det var viktigt att eleven inte fortsatte att prata då. Man har haft exempel på att elever fått ”prata på” i den situationen men det är inget som ligger i övningsledningens intresse. Det var alltså inte på förhand bestämt vid vilken tidpunkt eller ens vilken dag övningen skulle sluta.

Eleverna har varit positiva till övningen. Fysiska påfrestningar är dessa elever vana vid. Psykiskt är dessa övningar påfrestande inte bara för eleverna utan också för övningsledningen.

Sammanfattningsvis menar H att övningen var bra om man bortser från bristerna i vattenförsörjningen. Han har sett ett förslag från överbefälhavaren om hur övningarna fortsättningsvis skall bedrivas. Det viktigaste är att eleverna utbildas väl före övningen. Det föreligger skaderisker om eleverna inte är förberedda. Med en kortare övning skulle man inte uppnå syftet med övningen. H har förstått att övningar av detta slag bedrivits på ett amatörmässigt sätt vid andra förband.

4.3.2 A:s berättelse
Tolkeleverna hade förberetts för övningen med FJS genom S:s utbildning och genom tidigare övningar. H hade också en genomgång med tolkeleverna och klargjorde ”spelreglerna”. Förhörsledare som är positiva till fångarna och därigenom utgör en kontrast mot behandlingen i övrigt av fångarna når i allmänhet de största framgångarna.

A är förvånad över påståendena om att det förekommit våldsinslag vid övningen. Han såg inte själv några direkta våldsinslag. Vid något tillfälle såg han dock en tolkelev stöta med fingrarna mot en fånges mage. Det var inga hårda stötar men de måste ha varit obehagliga för fången som hade huva på sig. Ett sådant beteende från förhörsledarens sida är meningslöst. Felaktiga och olämpliga beteenden från förhörsledarnas sida påtalades.

Fångarnas tillstånd genomgick inte någon dramatisk förändring under övningen. En kort stund efter övningens avslutning föreföll alla jägare friska och pigga.

I övervakningen av övningen deltog tre officerare från tolkskolan samt personal från FJS och FOA. Verksamheten bedrevs dygnet runt och förhör kunde pågå samtidigt på fem eller sex platser.

Övningen ger tolkeleverna tillfälle att träna förhör med motspänstiga obekanta fångar. Den ger också tillfällen till att studera hur tolkeleverna reagerade. En del var för ”snälla” och en del för ”hårda” och man kunde i efterhand påpeka för eleverna hur de borde ha handlat.

A menar att det var en bra övning för tolkeleverna. I övningen ingår för deras del också andra uppgifter än att vara förhörsledare. Den aktuella årskullens missnöje kan bero på att den hade fler övningar av detta slag än tidigare årskullar.

Enligt A var syftet att förhören skulle genomföras i enlighet med gällande konventioner om behandlingen av krigsfångar. Han vet inte vad som sagts om konventionsbestämmelserna under utbildningen men anser att det finns ett utrymme för olika tolkningar av konventionens bestämmelser.

4.3.3 K:s berättelse
Bland tolkeleverna fanns det enstaka individer som måste övervakas, eftersom det fanns en risk att de skulle använda våld mot fångarna. Det hände naturligtvis inte att tolkarna slog till fångarna när han var närvarande. Men han såg ändå tolkar som gick för långt vid behandlingen av fångarna. Vid ett tillfälle såg K sålunda två tolkelever dra en fånges armar uppåt och bakåt med hjälp av ett rep. Mot detta ingrep K men det var också det enda tillfället då han hade anledning att ingripa.

K menar att man måste ha övningar där eleverna får uppleva att de förhörda gör ett psykologiskt motstånd. Det är nödvändigt om eleverna senare skall kunna utvecklas till färdiga förhörsledare. Men därmed är inte sagt att övningarna bör vara utformade som 1983 års övning med FJS var.

4.3.4 S:s berättelse
Erfarenheter från krigsförhållanden visar att soldater som fått utbildning av detta slag klarar en fångsituation bättre än soldater utan sådan utbildning. De utbildade soldaterna lämnar ifrån sig mindre information. Det viktigaste är dock att fångsituationen är mindre traumatisk för dem.

En utbildning av detta slag måste innehålla tre moment. Först måste eleverna förberedas. Sedan skall fångsituationen upplevas. Och därefter måste denna upplevelse bearbetas. Övningar som saknar dessa tre moment är inte bara meningslösa utan också riskfyllda för deltagarna.

Genom utbildningen skall eleverna lära känna förhörsledarnas metoder och sina egna reaktioner. En utbildad fånge resignerar inte heller så lätt som annars är vanligt i en fångsituation.

Användandet av fysiskt tvång mot fångarna är förkastligt inte bara från etisk synpunkt. Om fången får förhörsledaren till att använda våld har fången i själva verket skaffat sig ett övertag.

I utbildningen ingår också att man som fånge skall lära sig att simulera trötthet eller sjukdom. Det är nästan omöjligt att avgöra vilka som simulerar och vilka som är verkligt sjuka. Man kan därför inte okritiskt använda sig av de iakttagelser som görs om fångarnas tillstånd. Läkare skall vara närvarande hela tiden under övningar av detta slag och det skall vara läkare med särskild kunskap om hur människor reagerar i situationer som denna.

Hur lång en övning av detta slag bör vara är individuellt och även beroende av vad fångarna gjort före tillfångatagandet. Men det måste förflyta en viss tid för att fångarna skall få uppleva det som avsetts. Och 60 timmar är i minsta laget. Helst skall en övning pågå ytterligare 24 timmar.

Utbildning av detta slag skall bara ges till personalkategorier som har ett särskilt behov av den.

De kortare fångförhörsövningar som hållits vid andra förband utan föregående utbildning för fångarnas del kan måhända ha gett deltagarna vissa kunskaper om fångförhörsteknik men psykologiskt kan de inte ha gett något.

Före 1983 års övning var S med och förberedde fallskärmsjägarna för övningen. Däremot deltog han inte det året i tolkarnas utbildning. S var också med som observatör under 1983 års övning med FJS.

På dagtid var S i stor utsträckning närvarande på övningsplatsen men under kvällstid gjorde han bara något enstaka besök där.

När S kom till övningsplatsen stod fångarna bundna och avsikten var att de skulle stå där ett antal timmar innan någon rörde dem. Det förekom inget särskilt. Det var bara tyst.

Såvitt S vet fick fångarna regelbundet vatten under 1983 års övning.
De förhör som sedan tog vid tillgick på olika sätt. En del förhörsledare försökte med att vara vänliga mot fångarna och t.ex. bjuda dem på kaffe för att få dem att tala. Andra skrek och var otrevliga mot fångarna. Några slag eller sparkar mot fångarna såg inte S. Det kan dock ha förekommit att man knuffade fångarna lite. Fångarna kan också ha snubblat mot väggar eller liknande men det var inte förhörsledarnas avsikt att sådant skulle ske. Fångarna behandlades på ett handfast men inte våldsamt sätt.

Befäl från FJS gick omkring och kontrollerade sina elever utan att direkt ingripa i vad som skedde. Läkaren var enligt S:s uppfattning inte när- varande i tillräcklig utsträckning.

Att man förlorar tidsuppfattningen och får hallucinationer är helt normalt i en sådan situation som fångarna befann sig i. De flesta fångarna hade också en mer eller mindre felaktig uppfattning om hur lång tid som hade förflutit. Det är viktigt att de genom föregående utbildning får vetskap om hur de påverkas. Om utbildningen är riktig är riskerna för deltagarna minimala. S har sett övningar av detta slag i tre länder men han har inte sett att någon tagit skada psykiskt av övningarna.

4.3.5 C:s berättelse
Han och S deltog i övningen som observatörer men de fungerade under 1983 års övning också som ett ”psykologiskt skyddsnät”.

Fångarna var enligt C uppfattning vältränade och starka. För dessa jägare innebar det inga problem att behöva stå upp under något dygn. C såg inga tecken på uttröttning och inte heller i övrigt kunde någon påtaglig förändring av fångarnas tillstånd iakttas.

C uppehöll sig några timmar både på fångplatsen och på förhörsplatsen. Han såg inte att fångar utsattes för slag eller sparkar eller annan omild behandling. Det förekom visserligen att fångar som inte ville gå till förhör släpades dit med fötterna i marken men C vill inte beskriva detta som våld. Tänkbart är också att man ”föste på” och tog hårt i fångarna.

Vatten fanns tillgängligt på platsen men C vet inte i vilken utsträckning fångarna fick vatten att dricka.

Klart är att fångarnas tidsuppfattning påverkades av det sätt på vilket de behandlades. Och hallucinationer är en naturlig följd av den situation som fångarna befann sig i. Problemet är att lära sig att behärska detta och det ingick i utbildningen.

5. BEDÖMNING
Jag har redan nämnt att den fortsatta utredningen varit inriktad på den övning som hölls 1983 med FJS. Jag kommer därför att i det följande i huvudsak uppehålla mig vid den övningen. I ett första avsnitt kommer jag som i mitt tidigare beslut att först behandla påståendena om våld och andra övergrepp. Därefter övergår jag till en bedömning av övningen som sådan. I ett följande avsnitt kommer jag att beröra möjligheterna att utkräva straffrättsligt ansvar för vad som förevarit. Avslutningsvis har jag en kommentar till de övriga övningar som hölls under 1983.

5.1 Påståenden om våld_och_andra_övergrepp
I mitt tidigare beslut framhöll jag under motsvarande rubrik bl.a. följande.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det i viss utsträckning förekommit icke planerade övergrepp, av vilka en del kan ha innefattat våld, mot de elever som agerat som fångar. Jag har emellertid inte anledning att driva utredningen vidare för att utreda eventuellt ansvar för värnpliktiga som deltagit i övningarna. Utredningen ger inte belägg för att deltagande befäl skulle ha underlåtit att ingripa mot övergrepp som de iakttagit och än mindre att befälet skulle ha varit direkt ansvarigt för några övergrepp.

Den nu föreliggande utredningen bekräftar att det vid 1983 års övning med FJS förekom slag eller stötar mot fångarna och annan omild behandling av dem. Tre av de fyra hörda fallskärmsjägarna har berättat att de utsatts för slag och det framgår även av tolkelevernas berättelse att sådant förekommit. Främst har det varit fråga om slag eller stötar mot magtrakten på fångarna. Slagen eller stötarna utdelades av tolkelever. Utredningen ger vid handen att det mestadels hade varit slag eller stötar som inte varit hårda men som vållat fångarna obehag. Men även andra former av lindrigare våld har förekommit.

Det är alltså värnpliktiga tolkelever som utövat det nu beskrivna våldet. Dessa elever står inte under min tillsyn. Jag har därför inte gjort några försök att klargöra vilka enskilda tolkelever som gjort sig skyldiga till övergrepp av detta slag.

Som jag framhöll i mitt tidigare beslut är det i första hand de deltagande officerarnas handlande som är av intresse för min utredning. Av särskilt intresse är om någon av dem bevittnat övergrepp utan att ingripa. Men ingen av de hörda värnpliktiga har uppgett att någon viss deltagande officer skulle ha sett att förhörsledare använde våld mot fångarna. De officerare som har hörts av mig har visserligen i några fall sagt att de sett förhörsledare stöta med fingrarna mot fångarna men då skulle de också omedelbart ha ingripit mot detta. De har bestämt bestritt att de skulle ha bevittnat några andra inslag av våldsanvändning. Jag har bedömt det som utsiktslöst att genom fortsatta utredningsåtgärder få fram hållbar bevisning om att de skulle ha gjort sådana iakttagelser.

Det skall tilläggas att det inte kommit fram uppgifter som ger vid handen att berört befäl skulle ha uppmuntrat tolkeleverna att använda våld.

Mot bakgrund av att våld och andra icke planerade övergrepp mot fångarna förekommit finns det också anledning att ställa frågan om övervakning av övningen från övningsledningens sida varit tillfredsställande. Till den frågan återkommer jag i nästföljande avsnitt.

5.2 Övningens uppläggning och genomförande
Även här vill jag inledningsvis hänvisa till motsvarande avsnitt i mitt tidigare beslut. Jag redovisade där min syn på de fångförhörsövningar som hölls under åren 1982 och 1983. Efter en genomgång av olika påfrestande inslag i fångbehandlingen uttalade jag bl.a. följande.

I de granskade övningarna har de flesta av de berörda inslagen förekommit och dessa övningar har med tanke på detta varit alldeles för långa. Jag ställer mig starkt kritisk till att övningar bedrivits på det sättet. De deltagande fångarna har uppenbarligen i en del fall utsatts för mycket hårda påfrestningar. Mycket tyder också på att vissa hälsorisker förelegat. Vidare menar jag att det är tveksamt om påfrestningar av detta slag överhuvud taget gör de deltagande fångarna bättre rustade för en krigssituation. När det gäller förhörsledarna/fångvaktarna kan man naturligtvis resa invändningar bl.a. av etisk art mot att de beordrats delta i en fångbehandling av detta slag.

Den kompletterande utredning jag gjort har i allt väsentligt bekräftat de uppgifter angående 1983 års övning med FJS som jag utgick ifrån i det tidigare beslutet. Men självfallet har bilden också blivit fylligare.

För egen del har jag inte funnit anledning att frångå min kritiska inställning till detta sätt att bedriva övningar med värnpliktiga. I och för sig har jag lika litet som tidigare något att invända mot de syften man haft med övningarna. För fångarnas del har det i regel varit att ge dem erfarenhet av vad det kan innebära att vara krigsfånge och att därmed öka deras möjligheter att uthärda en sådan situation. Och när det gäller tolkarna har det främsta syftet varit att ge dem tillfälle att träna förhörsteknik med för dem obekanta soldater. Däremot menar jag att uppläggningen och genomförandet inte varit godtagbara.

Till en början anser jag fortfarande att övningen med tanke på de påfrestande inslagen var alldeles för lång. S:s uppgifter om vissa erfarenheter från krigsförhållanden föranleder enligt min uppfattning inte till någon annan bedömning. Och att fångarna själva ställt sig positiva till övningen kan inte heller tillmätas någon avgörande betydelse.

Till detta kommer att genomförandet av övningen i det aktuella fallet ger anledning till invändningar från olika utgångspunkter.

Jag betonade redan i mitt förra beslut vikten av att en betryggande övervakning anordnas vid övningar av det här slaget. Mot bakgrund av vad som nu kommit fram angående visst våld mot fångarna kan man otvivelaktigt i efterhand påstå att övervakningen borde ha varit bättre. Visserligen tyder utredningen på att det under nästan hela övningstiden fanns befäl från tolkskolan eller FJS eller personal från FOA på övningsplatsen. Men förhör hölls på upp till fem eller sex platser samtidigt och av tolkelevernas uppgifter framgår att det endast var en mindre del av de hållna förhören som övervakades och att det var vid förhören som våldsinslagen förekom.

Mot bakgrund av tidigare års erfarenheter hade man från FJS sida planerat att fångarna vid 1983 års övning skulle få tillräckligt med vatten.

Utredningen visar emellertid att åtminstone tre av fångarna inte fick vatten i den utsträckning som var avsedd. Det är givet att en brist av detta slag inte kan godtas.

Tolkskoleeleverna har varit kritiska till samtliga övningar de deltog i, däribland den som hölls under år 1983 med FJS. Jag skall här beröra ett par av huvudpunkterna i kritiken. Ett återkommande klagomål är att den utbildning eleverna fick i att förhöra fångar var dålig. Särskilt har man gjort gällande att man inte fått lära sig något om förhörspsykologi. En annan klagopunkt är att övningarna var upplagda så att tolkskoleeleverna i realiteten kom att utgöra en ”B-styrka”.

När det gäller dessa frågor får jag konstatera att det inte är min sak att utvärdera den utbildning som ges vid militära förband. JO:s uppgift är nämligen väsentligen att utöva en rättslig kontroll av myndigheternas sätt att sköta sin verksamhet. Och några rättsliga aspekter aktualiseras knappast av klagomålen i den nu berörda delen.

Det sagda hindrar naturligtvis inte att jag kan konstatera att det varit ett allmänt missnöje bland tolkskoleeleverna med utbildningen i nu berörda hänseenden och att en majoritet av eleverna mot den bakgrunden starkt ifrågasatte värdet av övningarna för egen del. Dessa negativa uppfattningar måste givetvis beaktas vid fortsatt planering av utbildningen inom tolkskolan.

I mitt tidigare beslut har jag diskuterat fångövningarnas förenlighet med Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling. Ytterligare en fråga av folkrättslig karaktär har väckts med anledning av övningarna. Det har ifrågasatts om övningarna innebär en överträdelse av det skydd mot tortyr som finns i artikel 3 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i artikel 7 i FN- konventionen den 16 december 1966 angående medborgerliga och politiska rättigheter.

Numera har ett skydd mot tortyr, som i huvudsak får antas svara mot det som finns i de nämnda konventionerna också intagits i svensk författning, nämligen i 2 kap. 5 S regeringsformen. I den paragrafen föreskrivs ett förbud mot bl.a. tortyr. I förarbetena till bestämmelserna (prop. 1975/76: 209) finns inte närmare angivet vad som avses med tortyr men det anges (s. 146) att den föreslagna paragrafen i sak inte skilde sig från den bakom- liggande utredningens förslag. I utredningens betänkande (SOU 1975:75 s. 198) uttalas bl.a. följande.

Med uttrycket tortyr avser utredningen i första hand vad som i den norska grundlagen kallas ”pinligt förhör”, dvs. att fysiskt våld eller psykisk terror används för att tvinga fram uppgifter. I uttrycket tortyr ligger att det skall vara fråga om åtgärder som är relativt långtgående. Vanligt språkbruk ger ledning till vad som närmare avses. Det är inte tortyr om t.ex. en person beläggs med fängsel av ordnings- eller säkerhetsskäl. Ännu mycket mindre kan ett frihetsberövande, även om det innefattar isolering av den intagne, i och för sig betraktas som tortyr. Att polisen förhör en person under förhållandevis lång tid är inte heller att anse som sådan. Ett förhör som pågår mycket länge utan avbrott eller utan att den förhörde får sova eller äta är däremot något som förbjuds av den föreslagna grundlagsbestämmelsen.

Om de metoder som vid den nu aktuella övningen med tolkskolan och FJS användes vid behandlingen av fångarna inför och vid förhören hade tillämpats vid verkliga förhör framstår det för min egen del som helt klart att ett brott mot grundlagsbudet hade förelegat. Men de förhör som hållits vid övningarna skiljer sig uppenbarligen i väsentliga avseenden från sådana förhör som grundlagsregeln förbjuder.

När det gäller dessa skillnader vill jag här bara peka på följande. Något egentligt informationsbehov fanns inte vid förhören. Det egentliga syftet var inte heller att få fram information utan att ge deltagarna kunskaper om hur det kan upplevas att vara fånge. Fångarna kunde också få ett slut på sitt eget deltagande i övningen.

Mot denna bakgrund anser jag det helt klart att ingen av de nämnda föreskrifterna om förbud mot tortyr överträtts genom övningen. Jag vill emellertid betona att detta inte på något sätt är ägnat att mildra min redan framförda kritik mot övningen.

5.3 Frågor om ansvar
I mitt tidigare beslut övervägde jag om ansvar för missbruk av förmanskap eller tjänstefel kan komma ifråga för det att man planerat och genomfört övningar med sådana inslag som jag kritiserat. Jag fann det dock beträffande flertalet av de övningar jag då hade granskat osannolikt att några åtal skulle kunna styrkas. Jag har nu övervägt om straffrättsligt ansvar skulle kunna utkrävas för den övning som hölls med FJS år 1983.

Enligt min uppfattning är det klart att det inte finns underlag för misstanke om att någon av de för övningen ansvariga genom sin befattning med den gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap enligt 21 kap. 15 § brottsbalken.

Enligt bestämmelsen i 21 kap. 18 § brottsbalken skall krigsman dömas för tjänstefel om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet. Undantag görs för det fall att gärningen eljest är belagd med straff.

En första fråga är om det kan anses straffbart att anordna en fångförhörsövning med de påfrestande inslag som har berörts i det föregående och som enligt vad jag utvecklat i mitt tidigare beslut i krig skulle ha utgjort konventionsbrott. När det gäller den frågan kan till en början konstateras att det inte finns några bestämmelser i reglementen eller andra föreskrifter som kan ha åsidosatts. Detta utesluter visserligen inte att tjänstefel kan föreligga. Även om något åsidosättande av uttryckliga bestämmelser inte förekommit kan tjänstefel föreligga. Det krävs i så fall ett åsidosättande av vad som kan anses åligga någon på grund av tjänstens beskaffenhet.

Jag är som redan framgått starkt kritisk mot den aktuella övningen. I det ligger att jag menar att övningen var olämplig och att man naturligtvis inte borde ha anordnat och genomfört den på det sätt som skett. Men den bedömningen vilar på lämplighetsöverväganden och därav följer inte direkt att det skulle vara straffbart att anordna en övning av detta slag. Och för egen del är jag inte beredd att göra gällande att någon för övningen ansvarig åsidosatt vad som åligger honom på grund av tjänstens beskaffenhet genom att anordna och genomföra övningen. Jag anser mig alltså inte heller ha anledning att misstänka någon för tjänstefel för det att man anordnat övningen.

Jag har i det föregående avsnittet konstaterat att övervakningen av hur fångarna behandlades borde ha varit bättre vid övningen. Några bestämmelser eller anvisningar om övervakning av övningar av detta slag finns dock inte och kan alltså inte heller ha åsidosatts. Däremot måste det anses följa av tjänstens beskaffenhet att en betryggande övervakning måste anordnas. Frågan är därför om det kan läggas övningsledningen till last som tjänstefel att man inte anordnade en intensivare övervakning än den som insattes. För straffbarhet skulle krävas att den eller de för övningen ansvariga borde ha insett att övervakningen inte skulle räcka till.

För min del har jag inte bedömt det som möjligt att styrka något åtal på den här punkten.

Även när det gäller vattenförsörjningen till fångarna har jag konstaterat en brist vid genomförandet av övningen. Den utredning som gjorts har emellertid inte gett något klart besked angående orsaken till det inträffade. Och jag har inte bedömt det som meningsfullt att försöka att genom ytterligare utredningsåtgärder få fram belägg för att någon som står under min tillsyn skulle kunna dömas till ansvar för tjänstefel för den nu berörda bristen.

Sammanfattningsvis har jag alltså funnit att jag beträffande 1983 års övning med tolk skolan och FJS får stanna vid den kritik som jag framfört i ärendet.

5.4 Övriga övningar under 1983
Under utredningen har jag som jag redan nämnt även informerat, mig närmare om samtliga de fångförhörsövningar av nu aktuellt slag som hölls under 1983. Jag konstaterar här endast att den ytterligare informationen inte fått mig att frångå den bedömning som jag gjorde av dessa övningar i mitt tidigare beslut.

Med dessa besked är ärendet avslutat.

Sigvard Holstad