JO:s kritik


Beslut
i ett med anledning av uppgifter i tidningsartiklar upptaget initiativärende angående övningar i fång- förhörstjänst m.m. inom försvaret. 

  1. SAMMANFATTNING 
    I början av september månad 1983 förekom uppgifter i pressen om att vad som ibland kallades ”tortyrövningar” skulle ha hållits inom försvaret. Uppgifterna gick ut på att värnpliktiga vid försvarets tolkskola vid flera tillfällen på senare år hade samövat med främst värnpliktiga vid andra förband. Vid övningarna skulle tolkeleverna ha fungerat som förhörs- ledare och fångvaktare. Övriga värnpliktiga skulle ha uppträtt som fångar. Ett genomgående drag var att fångarna skulle ha behandlats mycket hårt. De skulle ha hållits bundna under mer än ett dygn och med en persedelpåse dragen över huvudet. Vidare skulle övergrepp mot fångarna ha förekommit bl.a. i form av slag och sparkar. På sina håll ifrågasattes det om övningarna var förenliga med Sveriges folkrättsliga förpliktelser. 

På grundval av pressuppgifterna beslöt jag att ta initiativ till en utredning angående övningarna. Sedan jag vänt mig till överbefälhavaren överlämnade han i oktober och november månader dels ett ganska omfattande utredningsmaterial och dels två egna yttranden i saken. Detta material har jag därefter kompletterat med förhör med ett antal befattningshavare i försvarsmakten. 

Mot bakgrund av det utredningsmaterial som föreligger redovisar jag i detta beslut min allmänna syn på de övningar som hållits under åren 1982 och 1983. Jag tar också i beslutet ställning till en del frågor om 

Innehållsförteckning

  1. SAMMANFATTNING 
  2. INLEDNING 
  3. UTREDNING
  4. VAD UTREDNINGEN VISAR
    4.1 Planeringen av övningarna m.m.
    4.2 Genomförandet av övningarna
    4.3 Övergrepp och andra incidenter
  5. BEDÖMNING
    5.1 Påståenden om våld och andra övergrepp
    5.2 Övningarnas uppläggning och genomförande
    5.3 Sammanfattande synpunkter på övningarna 

BILAGOR 
1. Överbefälhavarens yttrande 1983-10-27 angående utbildningen i krigsfångtjänst och fång förhörs- tjänst inom försvarsmakten 
2. Överbefälhavarens yttrande 1983-11-11 angående ansvar för berörd personal 
3. Chefens för armén yttrande 1983-10-27 angående utbildning i fångförhörstjänst m.m. 

Vid bedömningen av det inträffade tar jag först upp påståendena om våld och andra övergrepp. Jag noterar i det sammanhanget bl.a. att det förekommit uppgifter om att fångar fått lättare slag eller sparkar eller bundits alldeles för hårt eller på ett olämpligt sätt. Jag konstaterar emellertid att förutsättningar inte finns för att driva utredningen vidare i dessa delar. En anledning är att några uppgifter om namn på de tolkelever som utdelat slag eller sparkar inte lämnats. En annan är att fångarna själva inte kunnat göra några iakttagelser och att de officerare som hörts inte bevittnat några slag eller sparkar. 

I sammanhanget betonar jag vikten av att man från befälets sida noga övervakar övningar av en typ där ena parten är försatt i ett markant underläge och inte ens har möjlighet att utpeka någon gärningsman. 

I ett följande avsnitt tar jag upp till bedömning övningarnas uppläggning och genomförande. Syftet med övningarna för fångarnas del har angetts vara att ge dem erfarenhet av vad det kan innebära att vara krigsfånge och att därmed öka deras möjligheter att uthärda en sådan situation. Under utredningen har det framkommit att fångarna vid övningarna utsattes för i huvudsak samma slag av påfrestande behandling. Som exempel på sådan behandling kan nämnas att fångarna försågs med en huva i form av en persedelpåse som hindrade dem att se, deras händer var bundna, de tvingades att stå bundna under de perioder de inte förhördes och någon mat fick de inte. Vid en del övningar förvarades de i kalla och fuktiga utrymmen och i några fall fick de inte något att dricka. Det förekom också att möjligheter att förrätta naturbehov på ett normalt sätt inte anvisades. 

Vid alla de granskade övningarna förekom de flesta av de nämnda inslagen och övningarna var med tanke på detta alldeles för långa. Jag ställer mig starkt kritisk till att övningar bedrivits på det sättet. Särskilt kritiskt ser jag på de övningar de senaste två åren där elever från fallskärmsjägarskolan och kustjägarskolan deltagit. 

I sammanhanget tar jag också upp frågan om övningarna varit förenliga med Sveriges åtaganden enligt 1949 års Genèvekonvention angående krigsfångars behandling. Där konstaterar jag att konventionens regler om behandlingen av krigsfångar gäller för krigsförhållanden och alltså inte har någon direkt betydelse för övningar under fredstid. Men jag noterar också att de inslag i övningarna som jag funnit olämpliga skulle betraktas som konventionsbrott om de förekom i ett krigsläge. Vidare konstaterar jag att Sverige enligt konventionen är skyldigt att både i fredstid och krigstid införa studier av konventionen i bl.a. den militära undervisningen. Även om jag inte funnit belägg för att den förpliktelsen försummats menar jag att de övningar som hållits varit ägnade att ge deltagarna en felaktig uppfattning om de folkrättsliga reglernas innebörd. 

I ett senare avsnitt uppehåller jag mig något vid vilka villkor som bör uppställas för eventuella framtida övningar av det slag som här är aktuella. Min bedömning är att sådana övningar – om de överhuvud- taget skall förekomma – kan godtas bara under följande villkor: 

1. en noggrann prövning måste göras innan man tillåter inslag av den typ jag berört i det föregående 

2. övningarna måste göras förhållandevis kortvariga 

3. en betryggande övervakning är nödvändig 

4. övningarna måste reserveras för vissa typer av skolor och förband 

5. övningarna måste planeras noggrant så att bl.a. ansvarsfrågorna klargörs 

6. centrala bestämmelser måste utfärdas. 

När det gäller ansvaret för övningarna har jag beträffande det stora flertalet övningar beslutat att inte driva utredningen vidare. Jag stannar alltså beträffande dessa vid den kritik jag uttalat. Men beträffande en övning – den som hölls 1983 med arméns fallskärmsjägarskola – har jag beslutat om ytterligare utredning. Ärendet här är alltså ännu inte avslutat.

2. INLEDNING
Som framgår av sammanfattningen inledde jag detta ärende med anledning av uppgifter i pressen angående vissa övningar som skulle ha hållits inom försvaret. Artiklarna, som i stor utsträckning grundades på en artikel i tidningen Värnpliktsnytt, innehöll bl.a. följande. Värnpliktiga, som under sin utbildning var placerade vid försvarets tolkskola för att utbildas till tolkar och förhörsledare, hade under sin utbildning övat tillsammans med andra förband och skolor inom försvaret. Vid dessa övningar hade tolkeleverna uppträtt som förhörsledare men även som bevakare av fångarna. Som fångar hade värnpliktiga från andra förband och skolor uppträtt. Under övningarna hade de som uppträtt som fångar försetts med en påse över huvudet och hållits bundna. Det hade förvarats på detta sätt under mer än ett dygn i kalla och fuktiga källarlokaler eller andra ogästvänliga utrymmen. Från dessa utrymmen hade de hämtats till förhör som hållits av tolkelever. Förhören hade syftat till att de tillfångatagna skulle förmås att lämna uppgifter även om annat än grad, nummer och namn. De tillfångatagna hade såväl under förvaringen som under förhören utsatts för övergrepp av olika slag. Bl.a. hade slag och sparkar utdelats mot de tillfångatagna. Åtminstone en deltagare hade slagits blodig och vid ett tillfälle hade slagsmål utbrutit. Under förvaringen hade de tillfångatagna inte fått mat eller dryck. De hade åtminstone i vissa fall varit hänvisade till att uträtta sina naturbehov i kläderna. Några fångar hade svimmat och andra hade fallit i gråt. Två fångar hade drabbats av hjärtfel under en övning. I artiklarna kallades övningarna bl.a. tortyrövningar. Det ifrågasattes om övningar av detta slag står i överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga åtaganden, närmast enligt Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling.

Med anledning av innehållet i tidningsartiklarna beslöt jag att inleda en utredning och den 9 september 1983 anmodade jag överbefälhavaren att yttra sig. Samma dag uppdrog överbefälhavaren på eget initiativ åt chefen för armén att utreda det faktiska händelseförloppet i de konkreta fallen samt att redovisa hur utbildningen i fångförhörstjänst bedrivs inom försvaret.

Tidningsartiklarna har också orsakat ett antal klagomål hit. Dessa ärenden har emellertid mot bakgrund av den redan inledda utredningen inte föranlett några särskilda åtgärder från min sida.

3. UTREDNING
Med anledning av remissen har överbefälhavaren gett in den utredning som chefen för armén låtit utföra och dessutom två egna yttranden, ett avseende utbildningen i folkrätt respektive krigsfångtjänst och fångförhörstjänst dagtecknat den 27 oktober 1983 samt ett angående ansvar för berörd personal dagtecknat den 11 november 1983. Chefen för armén avgav också i samband med att hans utredning redovisades till överbefälhavaren ett eget yttrande i saken. De av överbefälhavaren och chefen för armén avgivna yttrandena fogas som bilaga 1 – 3 till detta beslut.

Den utredning som chefen för armén låtit utföra innehåller bl.a. utredningar och yttranden från chefen för marinen samt från chefen för försvarets tolkskola (TolkS), Vaxholms kustartilleriregemente
(KA 1), Livgardets dragoner och Stockholms försvarsområde (K 1/Fo 44), Livregementets husarer (K 3), arméns fallskärmsjägarskola (FJS), infanteriets officershögskola (InfOHS), artilleriets officershögskola (ArtOHS), försvarets sjukvårdsstyrelse samt fem elever som genomgick TolkS 1982/83. I utredningen ingår även bl.a. en tidigare av militärbefälhavaren för västra militärområdet upprättad rapport angående en övning i fångförhörstjänst vid FJS. Utredaren inhämtade också upplysningar från omkring 30 personer angående olika sakfrågor i ärendet.

Utredningen har kompletterats inom ombudsmannaexpeditionen. Kompletteringarna har avsett i första hand de övningar som tilldragit sig det största intresset i massmedierna och som förekommit under de senaste två åren. Först hördes chefen för TolkS överstelöjtnanten SS, som själv framfört önskemål om att för mig få lägga fram sin syn på vad som förevarit och på den utredning som gjorts. Därefter har förhör hållits med chefen för FJS överstelöjtnanten ÅT, chefen för utbildningsavdelningen vid KA 1 överstelöjtnanten KGJ, chefen för kustjägarskolan (KustJS) överstelöjtnanten BS, tidigare chefen för attackdykartroppen vid KustJS löjtnanten AM, tidigare chefen för flottans attackdykare kaptenen BW samt från InfOHS överstelöjtnanten GN och majoren LR.

  1. VAD UTREDNINGEN VISAR
    4.1 Planeringen av övningarna m.m.
    Den föreliggande utredningen visar i huvudsak följande.
    Övningar av det slag som är aktuellt har förekommit sedan mitten av 1970-talet. De började med samövning mellan TolkS och FJS som hade årliga sådana övningar. Under åren 1978-1983 har TolkS samövat med följande förband och skolor.
    1978: FJS och K 3
    1979: FJS, K 3 och K 1
    1980: FJS, K 3 och K 1
    1981: FJS, K 3, K 1 och KustJS
    1982: FJS, K 3 och KustJS
    1983: FJS, KustJS, InfOHS och ArtOHS

    Tolks och KustJS hade ett samarbete även före år 1981 men de övningar som då förekom var av en annan karaktär, nämligen rena förevisningsförhör.

    Deltagare i övningarna har varit befäl från respektive skolor och förband och i huvudsak värnpliktiga elever vid dessa enheter. Från TolkS sida har deltagit värnpliktiga som utbildats för att fungera som tolkar och förhörsledare. De värnpliktiga deltagarna från FJS, KustJS, K 3 och K 1 har bestått av elever som utbildats till jägare, attackdykare eller militärpoliser. Av eleverna från KustJS har en del tillhört kustartilleriet och en del flottan. Från InfOHS och ArtOHS har elever i yrkesofficersutbildning deltagit.

    Det har förekommit uppgifter om att det varit fråga om frivilliga övningar. Därmed torde man emellertid inte ha menat annat än att utbildningen som sådan varit frivillig för de värnpliktiga. Detta gäller åtminstone för FJS och KustJS. Det har också uppgetts från FJS, KustJS och K 3 att den som så ville när som helst kunde avbryta övningen. Detta har dock de värnpliktiga från KustJS och K3 såvitt utredningen visar inte på något sätt underrättats om före övningen. Från K 1 och InfOHS har uppgetts att deltagandet var obligatoriskt. Från ArtOHS har uppgetts att eleverna inte i förväg underrättats om momentet och att frivillighet inte förelåg.

    Vem som ursprungligen tog initiativet till övningarna framgår inte klart av utredningen. Sâvitt gäller FJS och KustJS framgår dock att övningarna kommit att hållas årligen och att de nuvarande cheferna för dessa skolor inte före de senaste årens övningar närmare informerat sig om övningarnas karaktär. Samövningarna med K 3 och K 1 förefaller ha kommit till stånd på initiativ av personal vid dessa förband. När det gäller InfOHS och ArtOHS visar utredningen klart att initiativet till samövningarna kommit från dessa skolor.

    Några centrala beslut om övningarna har inte fattats. Beslut om övningarna har fattats av chefen för respektive förband eller skola efter samråd med under tidigare år chefen för arméns stabs- och sambands- skola och under senare år chefen för TolkS.

    Beträffande frågan vilka befattningshavare från respektive förband och skolor som under tidigare år svarat för planeringen av övningarna ger utredningen inte några besked. Eftersom det rör samövningar mellan olika förband och skolor måste naturligtvis personal från båda sidor ha deltagit. Under senare år har chefen för TolkS medverkat i planeringen. Från FJS har den berörde kompanichefen, kaptenen PH, deltagit och från KustJS framförallt chefen för attackdykartroppen, löjtnanten AM. Vilka befattningshavare från K 3, K 1 och ArtOHS som medverkat vid planeringen ger utredningen inte besked om. Planeringen av InfOHS övning har skett i samarbete med chefen för yrkesofficerskursen vid den skolan överstelöjtnanten GN och andra lärare där.

    Fångövningarna har för de med TolkS samövande förbanden och skolorna ingått som ett led i en mer omfattande övning. Dessa övningar har naturligtvis respektive samövande förband eller skola svarat för. Men samtidigt är det tydligt att chefen för TolkS haft ett betydande inflytande på planeringen av fångövningsmomentet. Särskilt tydligt visar utredningen detta beträffande övningarna med InfOHS och KustJS.
    Det skall tilläggas att samövningarna i huvudsak och med undantag endast för 1983 års övning med KustJS också kommit att genomföras på det sätt som man avsett vid planeringen.

    En väsentlig del av planeringen bör ha varit att klargöra fördelningen mellan de samövande förbanden av ansvaret för olika i fångövningen ingående delar. I allmänhet har det – åtminstone på de senaste två åren – inte rått någon tvekan om att ansvaret för fångövningen i stort legat på det med TolkS samövande förbandet men att ansvaret för själva fångförhörsdelen legat på TolkS. Så har varit fallet vid samövningarna med FJS, K 3 och InfOHS. Även vid samövningarna med K 1 och ArtOHS torde ansvaret för fångmomentet i stort ha legat på dessa förband medan ansvaret för förhörsdelen varit delat mellan dessa förband och TolkS. När det gäller åtminstone 1983 års övning med KustJS föreligger emellertid motstridiga uppgifter om ansvarsfördelningen. Befäl vid KustJS menar att ansvaret för hela fångövningen låg på TolkS medan chefen för TolkS menar att ansvaret var delat.

    Ändamålet med övningarna, där alltså elever från TolkS agerat som förhörsledare och tolkar, har för tolkelevernas del angetts vara att låta dem utveckla förmågan i förhörsteknik. Av särskilt värde har uppgetts vara att man fått förhöra främmande personer. Detta skulle ha gjort övningarna betydligt mer realistiska än om tolkeleverna hänvisats till att förhöra varandra. Tolkeleverna har emellertid även fungerat som bevakare av fångarna. Detta har förklarats med att annan personal har saknats för denna uppgift. Man har alltså inte direkt åsyftat att utbilda dem för sådana uppgifter men det har också uppgetts att all personal inom krigsmakten i krig kan få sådana uppgifter och därmed skulle övningen även i denna del vara motiverad för tolkarnas vidkommande.

    För dem som deltagit i övningarna som fångar har ändamålet beskrivits på något olika sätt. Från FJS har uppgetts att ändamålet med fångmomentet varit att ge erfarenhet av vad det innebär att vara krigsfånge och därmed öka förmågan att klara av en fångsituation och motstå förhör. På liknande sätt har ändamålet beskrivits från KustJS. Från K 3 har sagts att övningen syftar framförallt till att öka soldaternas självförtroende och sammanhållningen inom en grupp. Från K 1, som utbildar militärpoliser, har i detta sammahang framhållits, sambandet med militärpolispersonalens omhändertagande av krigsfångar. Från InfOHS har framhållits vikten av att befäl utbildas med krigets krav som bakgrund och att man skall ha någon handlingsberedskap om man skulle bli krigsfånge. Ändamålet har slutligen från ArtOHS uppgetts vara ”upplevelsebaserad inlärning i ämnet folkrätt”. Det har också framkommit att ändamålet i något fall skulle ha varit att visa vad en tänkt fiende som inte iakttar folkrättsliga regler om behandling av fångar kan tänkas göra.

    Under utredningen har också frågor ställts om utbildningen i folkrätt. Från de med TolkS samövande förbanden och skolorna har uppgetts att man före övningarna haft utbildning i folkrätt eller åtminstone gått igenom bestämmelser som rör krigsfångenskap. Vad som förekommit vid denna utbildning ger utredningen inte närmare besked om.

    Beträffande TolkS utbildning i folkrätt föreligger mer detaljerade uppgifter. Bl.a. har redovisats en plan där det sägs att utbildning i folkrätt skall ges eleverna där. Man syftar där till att eleverna utomordentligt väl skall behärska internationellt erkända folkrättsliga regler, främst krigets lagar. Chefen för TolkS har genomgått en centralt anordnad kurs i folkrätt vid militärhögskolan. Eleverna vid TolkS har också såvitt utredningen ger vid handen fått en tämligen grundlig utbildning i folkrätt. Vad som förekommit vid den utbildningen är inte i detalj klarlagt och i viss mån föreligger motstridiga uppgifter därom. Utredningen visar emellertid att åtminstone vissa av de tolkelever som deltagit i 1983 års övningar varit tveksamma när det gäller innebörden i de folkrättsliga reglerna och frågan om vad som är tillåtet i fångtjänsten.

    För de förband och skolor som samövat med TolkS har fångövningarna ingått i större övningar och dessa övningar har såvitt utredningen visar varit ordersatta på sedvanligt sätt. I vissa fall har dock det planerade fångmomentet inte kommit till uttryck i någon order. Så förhåller det sig med FJS och KustJS övningar, där man åsyftat att fångövningen skulle komma som en överraskning. På liknande sätt har det gått till vid InfOHS och ArtOHS. Övningarna vid K 3 och K 1 torde i och för sig ha ordersatts. Men det är ovisst om de deltagande eleverna därigenom fått någon uppfattning om övningarnas verkliga innehåll.

4.2 Genomförandet av övningarna
Fångmomentet i övningarna har inletts med ett tillfångatagande, som gått till på olika sätt. Fångmomentets längd har varierat. Längst har det varit vid övningen med FJS år 1983. Då hölls fångarna under närmare 60 timmar. Vid KustJS har fångmomentet varat ungefär ett dygn. 1983 års övning kom dock att avbrytas i förtid och blev kortare. Beträffande övningarna med K 3 är uppgifterna om fångmomentets längd osäkra. Från K 1 har uppgetts att ingen övning omfattat mer än fem timmar. Vid övningen med InfOHS har fångmomentet för varje grupp fångar omfattat 12-14 timmar. Något längre torde fångmomentet ha varit vid övningen med ArtOHS.

I allmänhet har fångmomentet förlagts så att de tillfångatagna före detta genomfört ansträngande och tröttande övningar av skilda slag. Detta framgår särskilt tydligt beträffande KustJS men gäller även beträffande FJS och K 3. Även i andra fall, t.ex. vid InfOHS, har man strävat efter att fångarna skulle vara uttröttade vid fångmomentets början.

Efter tillfångatagandet har fångarna transporterats till en på förhand anordnad fångplats. Transporterna har i allmänhet inte varit särskilt långa. Vid 1983 års övning med FJS fördes dock fångarna med buss från Stockholm till Karlsborg.

Gemensamt för övningarna är att de tillfångatagna drabbats av vissa frihetsinskränkningar. För det första har de fått sina händer bundna eller kopplade med handfängsel. Syftet med denna åtgärd har varit att förhindra flykt men också att förhindra att det skulle uppkomma handgemäng. Fångarna har också försetts med en huva över huvudet. För detta ändamål har i allmänhet använts s.k. persedelpåsar. Åtminstone under senare år har TolkS tillhandahållit dessa påsar. Dessa har först tvättats så att impregneringsmedel skulle avlägsnas och andningssvårigheter inte uppkomma. Syftet med att sätta en påse över fångarnas huvud har av olika inblandade beskrivits på skilda sätt. Huvan har använts för att försvåra flykt och förhindra kommunikation mellan fångarna. Det har också framkommit att ett syfte med att använda huva skulle ha varit att försämra fångarnas möjlighet att skapa sig en uppfattning om tid och rum. Det har också uppgetts att man avsett att med huvan skapa och vidmakthålla något av den chock som ett tillfångatagande under verkliga förhållanden skulle innebära. Vidare har uppgetts att man syftat till att sänka fångarnas motståndskraft. Huva och fängsel har de tillfångatagna i allmänhet burit under hela fångmomentet med undantag endast för vissa förhörstillfällen.

Platserna där fångarna har hållits har varit anordnade på olika sätt. I allmänhet har fångarna förvarats inomhus. I vissa fall har man då som fånglokal använt kalla och fuktiga utrymmen. Vid 1982 års övning med KustJS skulle fångarna ha hållits i en lokal där det stod vatten på golvet. Vid övningarna med InfOHS och ArtOHS har man däremot byggt upp fångsamlingsplatser utomhus i form av taggtrådsinhägnader.

I lokalerna eller inhägnaderna har fångarna hållits bundna vid linor eller andra anordningar i tak, på väggar eller i stängsel. Fångarna har på det sättet tvingats att stå upp och har inte kunnat sova eller vila. De har inte heller tillåtits att kommunicera med varandra. I några fall har även ljudeffekter använts för att försvåra kommunikation mellan fångarna. Mycket trötta fångar har undantagsvis tillåtits att sätta sig och i något fall (när K 3 deltagit) har fångarna fått motion varannan timme. Huvudregeln har dock varit att fångarna stått bundna på en och samma plats med undantag endast för de tillfällen då förhör ägt rum.

Under fångmomentet har någon mat inte getts till fångarna. När det gäller dryck har förhållandena skiftat. I de flesta fall har fångarna kunnat få vatten, åtminstone på begäran. Men i vilken utsträckning de faktiskt intagit någon vätska är osäkert. Vid 1982 års övning med FJS fick fångarna inte vatten. På grund av erfarenheterna från den övningen har det dock uppgetts att man avsett att fångarna skulle få vatten vid 1983 års övning. Trots det har fångarna inte druckit vatten i någon nämnvärd utsträckning vid 1983 års övning. Det har förklarats med att ett missförstånd skulle ha uppkommit.

Sina naturbehov har fångarna i allmänhet kunnat förrätta på begäran antingen i naturen eller vid en anordnad latrin. På denna punkt skiljer sig övningarna med FJS och KustJS från övriga. Där har denna fråga inte ordnats. Det har lett till att fångarna åtminstone i några fall uträttat sina behov i kläderna.

Fångförhören har ägt rum i särskilt anordnade rum eller tält. Förhörslokalerna har varit utrustade med bord och stolar samt en skrivbordslampa som använts dels för att belysa den förhörde fången dels för att möjliggöra studium av kartor och liknande.

Under förhören har fångarna omväxlande fått stå eller sitta. Ibland har de fått behålla huva och fängsel på medan de i andra fall befriats från dessa anordningar under själva förhöret. Det har varit förhörsledarnas sak att bestämma om detta. Förhören har gått ut på att förmå fångarna att lämna uppgifter utöver grad, nummer och namn. Frågor har ställts om det förband fångarna tillhör, dess uppgifter och planer m.m. Förhören har varierat i längd mellan omkring fem minuter och omkring en timme. Förhörsmetoderna har också varierat. Fångar som inte besvarat förhörsledarnas frågor har förts tillbaka till fånglokalen eller fångfållan. Fångar som besvarat de ställda frågorna har i allmänhet behandlats annorlunda. De har ibland fått mat och dryck och de har tillåtits att vila ut i någon annan lokal. För dessa fångars del har övningen ansetts avslutad med förhören.

Under fångmomentet har tolkeleverna inte endast medverkat i förhörsdelen. De har också i viss utsträckning haft att bevaka fångarna i fånglokalen eller fångfållan. Hela fångmomentet har övervakats av befäl ur TolkS och respektive samövande förband. De övervakande har cirkulerat mellan fånglokalen och olika förhörsrum i vilka förhör hållits samtidigt. Övervakningen har inte varit kontinuerlig på varje plats utan tillfällen har funnits då tolkeleverna varit ensamma med fångarna.

Läkare har i några fall varit närvarande under övningarna. Vid FJS övningar har åtminstone under senare år läkare varit närvarande och kontroller av fångarna har då gjorts under och efter övningarna. Dessutom deltog vid 1983 års övning med FJS konsulter från försvarets forskningsanstalt (FOA). Även vid övningarna med KustJS deltog under tidigare år läkare men via 1983 års övning fanns ingen läkare närvarande på platsen. En läkare var dock vidtalad och fanns tillgänglig i närheten av övningsplatsen. Vid övningarna med K 3 och K 1 har läkare såvitt utredningen visar inte deltagit. Vid InfOHS övning var en läkare vid en närbelägen läkarstation orienterad om övningen. Även vid ArtOHS övning har tillgång funnits till läkare.

I anslutning till fångövningarnas avslutning har man i allmänhet anordnat ett sammanträffande mellan tolkeleverna och dem som deltagit som fångar. Dessa sammanträffanden har ansetts ha ett särskilt värde. Syftet med dem har varit att utjämna eventuella motsättningar och att bereda deltagarna tillfälle att utbyta erfarenheter från övningarna. Vid 1983 års övning med KustJS kunde dock inte genomgången ske på det sätt man tänkt sig, eftersom övningen avbröts när fångarna lyckades fly. Efter FJS övning 1983 hade dessutom en konsult från FOA en genomgång med dem som hållits som fångar.

Genomgående är att man från de skolor och förband som samovat med TolkS ansett att övningar av detta slag är mycket värdefulla. Detta hindrar dock inte att enskilda befattningshavare varit kritiska eller tveksamma till vissa inslag i övningarna. Under utredningen har även uppgetts att de elever som deltagit som fångar nästan undantagslöst varit positivt inställda till övningarna.

De som deltagit i planeringen av övningarna och som hörts under utredningen har i allmänhet ansett att den behandling som fångarna fått utstå har hållit sig inom ramen för vad Genèvekonventionen medger i frågan om behandling av fångar i krigstid. Från K 3 har emellertid uppgetts att fångarna utsatts för en behandling som inte är förenlig med Genèvekonventionen. Motivet härför skulle ha varit att alla länder i vår omgivning inte åtagit sig att följa hela konventionen och alltså skaffat sig en legal möjlighet att kringgå den vid fång förhörstjänst. Det skall också tilläggas att cheferna för FJS och KustJS, som inte före övningarna i detalj varit informerade om innehållet i dem, i efterhand varit tveksamma till eller tagit helt avstånd från vissa inslag i övningarna.

4.3 Övergrepp och andra incidenter
Under överbefälhavarens utredning har man också genom yttranden från berörda försökt klarlägga förekomsten av övergrepp och andra incidenter under övningarna. Upplysningar därom har lämnats från befäl vid de deltagande skolorna och förbanden men också från en attackdykare som deltog i 1983 års övning med KustJS och från några tolkelever som deltog i 1983 års övningar.

Från FJS har uppgetts att befäl därifrån ingripit vid 1983 års övning dels mot att en fånge bundits på ett alltför bryskt sätt dels mot att vatten använts som påtryckningsmedel vid ett förhör. Läkare skulle också ha ingripit då en fånge mådde dåligt. Det var fråga om ett allmänt illamående vars orsak inte fastställts. Vid läkarkontroller efter såväl 1982 och 1983 års övning gjordes också vissa iakttagelser. Hos två värnpliktiga noterades vid båda tillfällena gnidningsljud över hjärtat och tecken på subcutant emfysem (luftsvulster i underhuden). Orsaken till dessa fenomen är inte klarlagd. Dessa värnpliktiga har emellertid såvitt den tillgängliga utredningen visar inte fått några bestående men.

Några tolkelever som deltog i 1983 års övning med FJS har uppgett bl.a. följande. Övningen upplevdes från deras sida som olustig. Fångarna var så nedkylda och uttröttade att de fick frossa och hallucinationer samt blev förvirrade och talade oredigt. Förhören var inte meningsfulla. Befäl från FJS ville att tolkeleverna skulle fortsätta förhören även när fångarna var i så dåligt skick att tolkeleverna ville avbryta. Våld i form av lätta slag och sparkar förekom och fångarna tvingades att stå i obekväma ställningar. En fånge skulle ha blivit slagen med en planka i magen och den händelsen skulle ha bevittnats av chefen för TolkS.

S har uppgett bl.a. följande. Ansvaret för fångbehandlingen i stort har legat på det med TolkS samövande förbandet. Under övningarna har han och övrigt befäl från TolkS cirkulerat mellan de olika förhörsplatserna och kontrollerat i första hand hur förhören bedrivits. Några allvarligare övergrepp har S inte bevittnat. Han har inte sett någon tolkelev slå en fånge med en planka. De medicinska fenomen som iakttogs hos värnpliktiga vid FJS känner S till. Man trodde efter 1982 års övning att de berodde på vätskebrist. Men den egentliga orsaken har inte kunnat klarläggas.

Den ansvarige kompanichefen från FJS är tjänstledig och vistas utomlands och har därför hittills inte kunnat höras under utredningen.

Sex elever vid KustJS som var med om 1983 års övning har hörts av befattningshavare vid KA 1 under utredningen. Dessa har ansett att de blivit hårdhänt men inte felaktigt behandlade, att de inte blivit misshandlade eller kränkta samt att övningen varit intressant och bra. Man har vid KA 1 även hört en annan elev, som uppgett bl.a. följande. Vid tillfångatagandet utbröt slagsmål. Det skulle ha bestått i ”buffande och bråk” under ungefär en halv minut innan det avbröts av befälet. Fångarna skulle ha tvingats att gå i vatten till midjan och därför frusit senare. Den huva som användes orsakade andnöd. När fångarna bad om vatten, hälldes detta innanför skjortan på dem. Fångarna blev, när något befäl inte var närvarande, slagna med träpåkar i magen. Slagen kändes som lättare knytnävsslag. En tolkelev slet till med en käpp över fångens mun så att läppen sprack. Det gjorde så ont att fången började gråta.

Enligt de hörda tolkelevernas berättelser uppkom det också slagsmål vid tillfångatagandet. Det skulle ha förekommit en ”brottningskamp” utan att några slag utväxlats. Även vid denna övning skulle chefen för Tolkskolan ha bevittnat hur en tolkelev slog en fånge i magen med en planka. Vid denna övning förekom också lättare våld. För tolkarnas del var det ingen givande övning.

Det befäl från KustJS som deltog har förklarat att de inte iakttagit att några övergrepp skulle ha förekommit under denna övning.

S har uppgett bl.a. följande. Talet om slagsmål vid tillfångatagandet är betydligt överdrivet. Fångarna tvingades inte att gå i vatten. Persedelpåsarna är noggrant urtvättade och kontrollerade och ger inga andningsbesvär. Något slagsmål blev det inte heller när fångarna flydde. Den attackdykare som avgett en berättelse kan inte ens om han skulle ha utsatts för en sådan behandling som han påstår veta vem som har gjort det. Inte heller vid denna övning bevittnade S några övergrepp som t.ex. att en fånge skulle ha blivit slagen med en planka. 1983 års övning med KustJS blev misslyckad. Det berodde på att kustjägarna var uppskrämda av överdrivna historier om föregående års övningar och på brister från KustJS befäls sida. Den ordinarie troppchefen, M, var inte med under övningen.

Från InfOHS har uppgetts bl.a. följande. Ett par elever började gråta och ville avbryta övningen. De togs då ur övningen men återgick strax innan den avslutades. En elev fick uppsöka läkare med anledning av att ett handfängsel klämt mot en nerv och orsakat smärta. Något bestående men uppkom inte.

Tolkeleverna har uppgett bl.a. följande. Vid förhören förekom hårdföra metoder som att slänga fången i en vägg eller ett stängsel. Vidare förekom det att fångarna bands upp i onaturliga och obekväma ställningar. Direkta slag eller sparkar förekom inte men lättare slag med fingrarna mot fångens bröstkorg användes för att reta upp fången. En fånge drabbades av klaustrofobi och fick tas ur övningen. En fånge skrämde man så att han började gråta. Detta skedde när man försökte få honom att tala.

N och R – vid InfOHS – har uppgett att de inte iakttagit något beteende från tolkelevernas sida som gett dem anledning att ingripa. Däremot har de informerat sig om de egna elevernas tillstånd och i något fall även låtit någon på grund av trötthet utgå ur övningen.

S har uppgett att han aldrig sett att fångar vid förhören bundits upp i obekväma ställningar. Han såg inte heller någon fånge gråta vid InfOHS övning men en fånge var illa berörd och togs ur övningen. Fången kunde återgå innan övningen avslutades.

Från ArtOHS har uppgetts att en fånge uppträtt aggressivt vid tillfångatagandet men lugnat sig utan att våld kommit till användning samt att en fånge simulerat svimning för att lura fångvaktarna att ta av honom huvan.

Tolkeleverna har uppgett att övningen vid ArtOHS tillgick på ungefär samma sätt som den vid InfOHS.

Från K 1 har uppgetts att det inte förekommit våld eller bryskheter mot fångarna med undantag för ett tillfälle år 1979, då dock övervakande befäl omedelbart ingrep. Inga fysiska eller psykiska besvär har konstaterats efter övningarna.

Från K 3 har uppgetts bl.a. följande. Det har varit förbjudet att använda våld. ”Handgemängsungar” har trots det uppkommit men närvarande befäl har då ingripit. Varje år har någon enstaka elev avbrutit övningarna, oftast av medicinska skäl som t.ex. allergi. Vid ett tillfälle år 1980 fördes en värnpliktig till sjukhus sedan han fått andningssvårigheter och blivit medvetslös. Läkare hade svårt att klarlägga orsaken till det inträffade. Samma år anmälde en värnpliktig att han skulle ha utsatts för våld i samband med övningen, dock inte av någon tolkelev. En utredning gjordes och överlämnades till åklagare, som dock beslutade att inte väcka åtal med motiveringen att brott ej hade styrkts.

S har uppgett att det inte är riktigt att en värnpliktig blivit medvetslös. S bevittnade själv händelsen. Det är dock riktigt att den värnpliktige drabbades av hyperventilation och av den anledningen fördes till sjukhus.

  1. BEDÖMNING
    Ärendet rör militära övningar som fått stor uppmärksamhet i massmedierna. Uppgifter har förekommit om att deltagare i övningarna har utsatts för våld och andra övergrepp samt för skador till följd av de påfrestningar som övningarna inneburit. Det har också ifrågasatts om övningarna står i överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga åtaganden. När jag nu redovisar min bedömning av övningarna tar jag bara upp de övningar som hållits under 1982 och 1983. Jag kommer emellertid i sammanhanget att beröra också händelser vid några äldre övningar. Först behandlar jag påståendena om våld och andra övergrepp. Sedan övergår jag till en allmän bedömning av övningarna som sådana. I det sammanhanget kommer jag att från folkrättsliga utgångspunkter granska vad som förevarit. Avslutningsvis kommer jag att sammanfatta min syn på dessa övningar och även att ta upp en del ansvarsfrågor.

    5.1 Påståenden om våld och andra övergrepp
    Vissa påståenden har framförts om att de som vid övningarna agerat som fångar, dvs. elever ur de med TolkS samövande förbanden och skolorna, skulle ha utsatts för vad som närmast skulle kunna beskrivas som misshandel eller, i detta sammanhang, våld mot krigsman. Dessa övergrepp skulle ha utförts av tolkelever. Det skulle ha varit fråga om övergrepp som inte planerats att ingå i övningarna. Uppgifter av detta slag har lämnats av flera deltagare.

    För det första har det gjorts allmänt hållna uttalanden om att det skulle ha förekommit slag och sparkar mot fångarna under övningarna. Uppgifterna härrör främst från tolkelever. De har emellertid också uppgett att det skulle ha varit fråga om lättare slag eller sparkar och de som skulle ha utsatts för slag eller sparkar har – med ett undantag – inte gjort gällande att de skulle ha behandlats felaktigt. Några uppgifter om namn på den som utdelat slag eller sparkar har inte lämnats. Ingen av de officerare som hörts under utredningen har bekräftat att de skulle ha bevittnat inslag av våld mot fångarna. Det är mot den nu angivna bakgrunden inte sannolikt att det går att påvisa några straffbara handlingar med utgångspunkt i nu berörda uppgifter.

    En del av de hörda officerarna har uppgett att det förekommit olämpliga beteenden av annat slag. T.ex. skulle fångar ha bundits alltför hårt eller på ett olämpligt sätt. I den mån sådant förekommit har dock officerarna enligt egen uppgift ingripit och rättat till behandlingen av fångarna. Jag har ingen grund för att påstå att befäl som deltagit i övningarna skulle själva ha utsatt fångarna för våld eller ha underlåtit att ingripa mot olämpliga beteenden som de iakttagit.

    Utredningen är alltså på nu nämnda punkter inte tillräcklig för att några säkra slutsatser skall kunna dras om vad som förekommit. Av det skälet hade det naturligtvis varit önskvärt att driva utredningen vidare. Jag tvingas emellertid konstatera att möjligheterna att genom ytterligare utredningsåtgärder från min sida åstadkomma ökad klarhet av flera skäl är mycket små. Redan den omständigheten att fångarna haft en huva på sig och alltså inte har kunnat se vem eller vilka som utsatt dem för våld gör en utredning svår. Många berörda, alla tolkelever och de flesta som agerat som fångar, har varit värnpliktiga som numera ryckt ut. Mina möjligheter att höra dem är begränsade och någon möjlighet att själv vidta åtgärder mot dem med anledning av vad som förekommit har jag inte. Jag vill tillägga att det för min bedömning av ärendet inte är frågan om eventuella övergrepp från inblandade värnpliktigas sida som i första hand är av intresse. Av intresse är främst den roll som befäl från de olika skolorna och förbanden kan ha spelat i detta sammanhang.

    Det nu sagda tar som nämnts sikte på de allmänna påståendena om förekomsten av slag och sparkar och liknande. Under utredningen har det emellertid också framkommit mer konkreta påståenden om våldshandlingar. Vid 1983 års övning med KustJS skulle det ha utbrutit slagsmål vid tillfångatagandet. Händelsen har beskrivits något olika av de inblandade. Ingen har dock uppgett att det skulle ha utdelats några slag eller sparkar. Närmast tycks det ha varit någon sorts brottningskamp som såvitt utredningen visar inte framkallat smärta eller skada hos någon av de inblandade. Befälet som var närvarande skulle ha ingripit tämligen omgående och det hela då lugnats ned. En liknande händelse skulle ha inträffat vid övningen med K 1 år 1979 men även då skulle befäl omedelbart ha ingripit. Vid övningen med ArtOHS skulle en fånge ha uppträtt aggressivt vid tillfångatagandet. Han skulle dock ha lugnats utan att något våld kom till användning. Även från K 3 har uppgetts att ”handgemängsungar” uppkommit men närvarande befäl skulle då ha ingripit.

    I de berörda fallen har såvitt utredningen visar befäl ingripit innan händelserna utvecklats på ett olämpligt eller för de inblandade farligt sätt. Utredningen ger inte underlag för någon kritik från min sida mot dem som i dessa fall stått för övervakningen och motiverar inte heller några ytterligare utredningsåtgärder. Jag lämnar därför dessa händelser.

Tolkelever som deltagit i 1983 års övningar har också uppgett att tolkelever vid två tillfällen skulle ha slagit fångar i magen med en planka och dessa händelser skulle ha bevittnats av chefen för TolkS. Tolk- elevernas uppgifter i dessa avseenden förefaller vara andrahandsuppgifter och i vart fall har ingen mer konkret angett t.ex. vem som skulle ha slagit vem. S har förnekat att han skulle ha bevittnat någon händelse av detta slag. Den föreliggande utredningen ger mig inte grund för någon kritik mot S eller någon annan som övervakat övningen och inte heller några utgångspunkter för en fortsatt utredning i denna del. Jag lämnar därför även dessa påståenden.

En elev som deltog som fånge vid 1983 års övning med KustJS har också uppgett att fångarna blivit slagna med träpåkar i magen och att en tolkelev spräckt hans läpp med en sådan påk, vilket orsakat smärta. Slagen skulle ha utdelats när befäl inte var närvarande och känts som lättare knytnävsslag. Dessa uppgifter vinner visserligen inte stöd av något annat i utredningen. Men även om de skulle vara riktiga bedömer jag det inte som meningsfullt att driva utredningen vidare för att klarlägga vad som skett. Berörda elever kan med hänsyn till omständigheterna knappast peka ut någon gärningsman. Det är, som redan nämnts, inte heller de inblandade värnpliktigas beteende utan det deltagande befälets handlande som i första hand är av intresse för min bedömning. Och något påstående om olämpligt beteende från deras sida eller om underlåtenhet att in- gripa mot de värnpliktigas beteende innefattar inte uppgifterna från denne elev. Mot den bakgrunden lämnar jag även dessa påståenden.

I samband med 1980 års övning med K 3 anmälde en deltagande elev att han skulle ha utsatts för våld från en annan elev, dock inte en tolkelev. Anmälan föranledde en utredning som överlämnades till allmän åklagare. Denne beslutade att inte väcka åtal. Denna sak har behandlats på ett korrekt sätt av K 3 och någon anledning till kritik från min sida finns inte.

Tolkelever har också uppgett att det åtminstone vid någon övning förekommit att fångar slängts mot en vägg eller ett stängsel. Utredningen ger inte närmare besked om vad som skulle ha skett. Några uppgifter som tyder på att befälet skulle ha bevittnat något sådant och underlåtit att ingripa föreligger inte heller. Jag lämnar mot den bakgrunden även påståendena i denna del.

Enligt vissa uppgifter skulle fångarna vid förhören också ha utsatts för behandling som måste betecknas som övergrepp mot dem, även om den inte innefattar våld i egentlig mening. Tolkelever har uppgett att det vid förhör förekommit att man i syfte att få fångar att tala bundit upp dem i obekväma och därmed påfrestande ställningar, att man vid ett tillfälle i samma syfte skrämt en fånge så att denne börjat gråta samt att lätta slag med fingertopparna mot fångarnas bröstkorgar använts för att reta upp dem. Från FJS har också uppgetts att vatten använts som påtryckningsmedel vid förhör. Någon närmare utredning av hur detta skulle ha gått till har inte kunnat göras. Men jag har inte anledning att utgå från annat än att det gått till på det sätt som T antagit, nämligen att man utlovat vatten till fången om han besvarade frågor.

Den elev vid KustJS som berättat om 1983 års övning har uppgett att fångarna, när de bett om vatten, fått detta hällt innanför kläderna.

Inslag av nu berört slag är naturligtvis inte godtagbara. De tycks ändå ha förekommit i viss utsträckning. De är emellertid inte av sådan beskaffenhet att de i och för sig motiverar en fortsatt utredning. Utredningen ger inte heller vid handen annat än att befälet i den mån de iakttagit händelser av detta slag ingripit mot dem. Mot denna bakgrund har jag inte anledning att i detta sammanhang ytterligare beröra sådana händelser.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det i viss utsträckning förekommit icke planerade övergrepp, av vilka en del kan ha innefattat våld, mot de elever som agerat som fångar. Jag har emellertid inte anledning att driva utredningen vidare för att utreda eventuellt ansvar för värnpliktiga som deltagit i övningarna. Utredningen ger inte belägg för att deltagande befäl skulle ha underlåtit att ingripa mot övergrepp som de iakttagit och än mindre att befälet skulle ha varit direkt ansvarigt för några övergrepp.

Innan jag lämnar frågan om våld och andra övergrepp under övningarna vill jag tillägga följande. Det ligger i sakens natur att det, då olika förband i övningssammanhang ställs mot varandra, lätt kan gå till överdrifter och att våld kan komma att användas även om det inte varit avsett. Därför måste övningar av sådant slag övervakas. Särskilt viktigt är det att en betryggande övervakning anordnas när som vid dessa övningar den ena parten försatts i ett markant underläge och inte ens har möjlighet att utpeka den eller dem som är ansvariga för eventuella övergrepp. Genom en sådan övervakning skulle förekommande övergrepp lätt kunna påtalas och obefogade påståenden om övergrepp kunna bemötas. Båda sidor skulle alltså vara betjänta av en betryggande övervakning.

5.2 Övningarnas uppläggning_och_genomförande
I detta sammanhang skall först konstateras att det inte finns några bestämmelser som är av omedelbar betydelse för övningar i krigsfångtjänst. Överbefälhavaren har visserligen utfärdat bestämmelser och anvisningar för sådan tjänst men dessa tar sikte inte på övningar utan på sådan tjänst under krigsförhållanden. Detsamma gäller övriga bestämmelser och anvisningar på området.

Syftet med övningarna har såvitt gäller de elever som deltagit som fångar i regel varit att ge dem erfarenhet av vad det kan innebära att vara krigsfånge och att därmed öka deras möjligheter att uthärda en sådan situation. Några regler som hindrar att övningar med ett sådant syfte genomförs finns inte. Jag ser alltså inte något skäl att kritisera att sådana övningar har genomförts. Men frågan är om övningarna genomförts på ett godtagbart sätt.

För de deltagande tolkelevernas del har syftet med övningarna varit att utveckla förmågan i förhörsteknik. Det har ansetts vara av särskilt värde att tolkeleverna har fått tillfälle att träna förhörsteknik med för dem obekanta soldater. Värdet av sådana övningar kan knappast ifrågasättas. Vad som däremot kan ifrågasättas och även under utredningen har ifrågasatts är tolkelevernas deltagande som fångvaktare under övningarna. Det har emellertid också upplysts att all personal inom försvarsmakten, alltså även tolkar och förhörsledare, under krigsförhållanden kan tas i anspråk för sådana uppgifter. Mot denna bakgrund kan det knappast kritiseras att övningar med nu angivna syften ordnats för tolkarnas del. Men även här finns det givetvis anledning att ställa frågan om övningarna genomförts på ett godtagbart sätt.

Det är tydligt att övningarna åtminstone i vissa fall inneburit avsevärda påfrestningar och därmed vissa risker från bl.a. medicinsk synpunkt för dem som deltagit som fångar. Jag syftar här främst på användandet under längre tid av fängsel och huva, bindningen av fångarna, förvaringen av dem i kalla och fuktiga utrymmen samt avsaknaden av mat och dryck och möjligheter till vila.

Att fängsel eller rep använts för att koppla eller binda samman fångarnas händer har förklarats med att man velat förhindra flykt och handgemäng, som det annars under övningar är svårt att förhindra. Användningen av huva har förklarats på samma sätt men också med att man velat dölja för fångarna vart de fördes och förhindra kommunikation mellan dem. Vidare har det uppgetts bl.a. att man med hjälp av huvan velat försvåra fångarnas möjligheter att bilda sig en uppfattning om tid och rum.

Att fångarna bundits i stående ställning har tydligen syftat till att hindra dem från att vila. Någon närmare förklaring till att fångarna inte fått mat och i vissa fall inte heller dryck har inte lämnats. Gemensamt för dessa inslag i behandlingen av fångarna är dock att de är ägnade att trötta ut dem och att minska deras motståndskraft. I samma riktning verkar åtgärden att hålla fångarna i kalla och fuktiga utrymmen och avsaknaden av möjligheter att på ett normalt sätt förrätta sina naturbehov. Möjligen har man med sådan behandling velat ge fångarna en uppfattning om vilka påfrestningar de skulle kunna utsättas för som fångar under krigsförhållanden. Fångarna skulle lära känna sina egna reaktioner i en pressad situation.

Som framgår av det föregående finns det inte några bestämmelser som direkt tar sikte på övningar av det aktuella slaget. Vid bedömningen av övningarna finns det därför skäl att först undersöka om de ansvariga genom att genomföra dem på det sätt som skett kommit i konflikt med Sveriges folkrättsliga åtaganden. I övrigt får bedömningen grundas på lämplighetsöverväganden av allmän natur. Men givetvis finns det också anledning att undersöka om någon bestämmelse i brottsbalken överträtts. Den frågan återkommer jag till i det avslutande avsnittet.

Sverige har ratificerat Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling och även biträtt vissa tilläggsprotokoll till denna. Konventionens bestämmelser om behandling om krigsfångar gäller för krigsförhållanden och har alltså inte någon direkt betydelse för övningar under fredstid. Sverige har dock även förbundit sig (konventionens artikel 127) att såväl i fredstid som i krigstid inom landet ge största möjliga spridning åt konventionstexten och särskilt att införa studier därav i bl.a. den militära undervisningen. Syftet med detta är att konventionens grundsatser skall bringas till krigsmaktens kännedom. På så sätt får bestämmelserna om krigsfångars behandling betydelse även i fredstid. Och det finns anledning att något gå in på vad de innehåller.

Konventionens avdelning II innehåller allmänna bestäm- melser om skydd för krigsfångar. Där återfinns i artikel 13 bl.a. följande föreskrifter.

Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet ….
Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet.

Repressalieåtgärder mot dem äro förbjudna.

I artikel 14 föreskrivs bl.a. att krigsfångar under alla förhållanden har rätt att fordra aktning för sin person och för sin ära.

I konventionens avdelning III finns bestämmelser om fångenskapen. Av särskilt intresse är de regler som återfinns under rubriken början av fångenskapen. Där sägs i artikel 17 bl.a. följande.

Varje krigsfånge är på tillfrågan blott skyldig att uppgiva sitt fullständiga namn och tjänstegrad, födelsedatum och registreringsnummer eller, om sådant saknas, motsvarande uppgift.

Efterkommer han icke frivilligt denna föreskrift, utsätter han sig för en inskränkning i de förmåner, som beviljas fångar av samma grad eller ställning.

. . .

Varken fysisk eller psykisk tortyr eller tvång må utövas mot krigsfånge för erhållande av upplysningar av vad slag det vara må. Fångar, som vägra att lämna upplysningar, må icke vara sig hotas, förolämpas eller utsättas för obehag eller ogynnsam behandling av något som helst slag.

Även i artikel 20 finns bestämmelser som är av intresse i detta sammanhang. Där föreskrivs bl.a. följande.

Bortförande av krigsfångar skall alltid utföras med humanitet och under förhållanden, som äro jämförbara med dem, som vid förflyttning beredas den kvarhållande maktens trupper.

Den kvarhållande makten skall under förflyttningen förse dem med dricksvatten och föda i tillräcklig mängd samt med erforderlig beklädnad och sjukvård; den skall vidtaga alla för fångarnas säkerhet under bortförandet lämpliga åtgärder och snarast möjligt upprätta förteckning över bortförda fångar.

Under rubriken internering av krigsfångar finns sedan bestämmelser som tar sikte på ett senare skede av fången- skapen än det som är aktuellt vid de nu berörda övningarna. Där uppställs vissa krav på krigsfångars inkvartering, kost och beklädnad samt bl.a. hygien och sjukvård.

En korrekt tillämpning av bestämmelser av det slag som konventionen innehåller lär inte i och för sig kunna förhindra att krigsfångar utsätts för påfrestningar. Man kan t.ex. tänka sig att krigsfångar får otillräckligt med föda därför att mattillgången är dålig och alla får otillräckligt med föda. I en sådan situation kan det inte utan vidare påstås att konventionens bestämmelser åsidosatts. Däremot står det enligt min mening klart att man inte onödigtvis får utsätta krigsfångar för umbäranden av olika slag.

Även om de berörda bestämmelserna alltså inte är direkt tillämpliga på övningar i fredstid kan det vara av intresse att här beröra de inslag i övningarna som jag nämnt i det föregående. Från konventionssynpunkt är det definitivt inte godtagbart att fångar utsätts för slag och sparkar, inte ens av lindrigare beskaffenhet. Den kvarhållande makten i ett krigsläge skulle kunna anklagas för att inte ha tillräckligt skyddat fångarna mot våld om övervakningen av dem företett sådana brister att utövandet av våld mot dem varit möjligt.

De inslag i övningarna som bestått i användandet av huva och fängsel, uppbindning för att förhindra vila samt avsaknaden av mat och vätska i syfte att minska deras motståndskraft vid förhör skulle, om de tillämpades i ett krigsläge, också klart stå i strid mot konventionens regler. Även åtgärderna att onödigtvis hålla fångar i fuktiga och kalla utrymmen och att inte anordna latrin måste bedömas på samma sätt. Konventionen hindrar i och för sig inte att krigsfångar tillfrågas om annat än grad, nummer och namn. Men det är definitivt inte tillåtet att utsätta dem för några påtryckningar för att förmå dem att besvara sådana frågor eller för påfrestande behandling för att de vägrar att besvara sådana frågor.

Jag menar alltså att de inslag i övningarna som jag nu berört om de förekom i ett krigsläge, skulle betraktas som brott mot konventionen. Men som inslag i övningar i fredstid är de inte sådana brott. Konventionen hindrar alltså inte i och för sig att man övar soldater i att uthärda även sådana fångbehandlings- och förhörsmetoder, som inte är tillåtna enligt konventionen. Men vad som då inte kan anses tillåtet är att låta övningsdeltagarna få intrycket att metoderna står i överensstämmelse med konventionen. Då skulle man nämligen kunna anklagas för att ha åsidosatt skyldigheten att genom utbildning bringa konventionens grundsatser till krigsmaktens kännedom.

Konventionen lägger alltså inte något direkt hinder i vägen för att man övar soldater på det sätt som skett. Men för min del menar jag att man vid bedömningen av övningarna ändå bör ta hänsyn till konventionsregleringen. Är vissa inslag i fångbehandlingen inte tillåtna i krig bör de enligt min mening i regel inte förekomma vid övningar av detta slag, åtminstone inte annat än under noggrant övervägda förutsättningar och i lindrig form.

Vad som kan godtas i fråga om behandlingen av fångarna är naturligtvis i hög grad beroende av tidsaspekten. Att fångarna under några timmar tvingas bära fängsel och huva och hålls bundna kan möjligen vara godtagbart om åtgärderna motiveras av t.ex. säkerhetsskäl och inte syftar till att bryta ned deras motståndskraft. Och att fångarna under ett begränsat antal timmar får uppleva vissa andra påfrestningar som t.ex. att vara utan mat eller dryck framstår inte heller som anmärkningsvärt. Men de flesta av de inslag som jag berört i det föregående är enligt min mening inte godtagbara om de förekommer genomgående i längre övningar, i synnerhet inte om de förekommer samtidigt.

I de granskade övningarna har de flesta av de berörda inslagen förekommit och dessa övningar har med tanke på detta varit alldeles för långa. Jag ställer mig starkt kritisk till att övningar bedrivits på det sättet. De deltagande fångarna har uppenbarligen i en del fall utsatts för mycket hårda påfrestningar. Mycket tyder också på att vissa hälsorisker förelegat. Jag återkommer till den saken i det följande. Vidare menar jag att det är tveksamt om påfrestningar av detta slag överhuvud taget gör de deltagande fångarna bättre rustade för en krigssituation. När det gäller förhörsledarna/fångvaktarna kan man naturligtvis resa invändningar bl.a. av etisk art mot att de beordrats delta i en fångbehandling av detta slag.

Några allvarligare kroppsskador har såvitt utredningen visar inte uppkommit till följd av övningarna. I allmänhet föreligger det inga rapporter om att några sådana skador skulle ha uppkommit. I några fall har deltagare visserligen avbrutit övningarna av medicinska skäl men i några av dessa fall har något samband med övningarna inte påvisats. Från sådana fall kan här bortses. I ett fall har ett handfängsel orsakat en elev smärta och obehag och i ett annat fall har en fånge möjligen till följd av att han försetts med en huva drabbats av kraftigt ökad andning, hyperventilation. I dessa fall har de berörda eleverna fått uppsöka läkare och deras besvär har gått tillbaka.

Allvarligare förefaller de incidenter som inträffat vid 1982 och 1983 års övningar med FJS ha varit. Vid undersökningar i samband med dessa övningar iakttogs hos två elever gnidningsljud över hjärtat och tecken på luftansamling under huden. Iakttagelserna gjordes av läkare, som var närvarande vid övningarna, vid rutinkontroller utan att eleverna själva dessförinnan upplevt några sjukdomssymtom. Under utredningen har flera medicinskt sakkunniga hörts utan att man kunnat klarlägga orsakerna till dessa symtom. Mycket tyder emellertid på att symtomen avklingat och att de drabbade eleverna inte fått några bestående men av det inträffade. För egen del kan jag naturligtvis inte ha någon uppfattning om orsakerna till de iakttagelser som gjorts.

Övningarna måste också ha varit psykiskt ansträngande för dem som deltagit som fångar. Utredningen visar bl.a. att det vid några övningar inträffat att elever fallit i gråt och velat avbryta övningen. Vid ett tillfälle skulle en fånge ha drabbats av vad man kallat klaustrofobi. Utredningen ger emellertid inte vid handen att någon skulle ha skadats på ett bestående sätt under övningarna. De berörda har i allmänhet kunnat återgå i övningarna sedan de fått tillfälle att återhämta sig.

Det skall tilläggas att den behandling av fångarna som jag är kritisk mot i huvudsak rör omständigheter som ligger vid sidan av själva förhören, även om de naturligtvis fått betydelse även för förhörsmomentet. Dessa olämpliga inslag har uppenbarligen varit kända för och kunnat iakttas av närvarande befäl.

Jag vill också i detta sammanhang något kommentera vad som sagts om frivillighet. Det har ju från vissa håll gjorts gällande att en del av övningarna skulle ha varit frivilliga för deltagarna. Värdet av denna synpunkt är dock begränsat. Visserligen har den utbildning eleverna genomgått i sig varit frivillig. Men de har i regel inte på något sätt upplysts om att detta övningsmoment skulle vara frivilligt.

Jag anser alltså att flera av övningarna genomförts på ett mycket olämpligt sätt. Denna bedömning gäller i första hand övningarna de senaste två åren vid FJS och KustJS. Särskilt 1983 års övning med FJS har innehållit inslag som inger betänkligheter. Jag kommer därför att driva utredningen angående den övningen vidare.

Som jag redan nämnt är de fördragsslutande staterna enligt Genèvekonventionen skyldiga att bringa konventionens grundsatser till krigsmaktens kännedom. Detta ger anledning att här något gå in på vad som under utredningen framkommit angående utbildningen vid de berörda förbanden i folkrätt och övningarnas betydelse i det sammanhanget.

Vid de med TolkS samövande förbanden och skolorna har det meddelats viss utbildning i folkrätt. Utredningen ger mig inte anledning att anta att det vid den utbildningen förekommit något som motiverar ett ingripande från min sida och jag lämnar därför den saken.

Vid TolkS har eleverna fått en mer ingående utbildning i folkrätt, vilket säkerligen är motiverat med tanke på dessa elevers uppgifter i ett krigsläge. I viss utsträckning föreligger motstridiga uppgifter om vad som vid den utbildningen sagts av lärarna, bl.a. S. Vissa elever har hävdat att denne vid undervisningen gjort olämpliga uttalanden. S har för sin del bestritt att något olämpligt skulle ha sagts och hävdat att elevernas uppgifter bygger på förvrängningar eller missuppfattningar av vad han verkligen sagt.

För egen del anser jag det inte möjligt att nu klarlägga vad som kan ha framförts muntligt vid lektioner som hållits för avsevärd tid sedan. Den nu föreliggande utredningen ger inte tillräckligt underlag för att påstå att S eller andra lärare vid undervisningen skulle ha gjort sig skyldiga till något fel. Det finns emellertid – mot bakgrund av att en del tolkelever kommit i tvivelsmål om vilka krav de folkrättsliga reglerna ställer – anledning att betona vikten av att sådan undervisning bedrivs så att osäkerhet inte onödigtvis uppkommer.

Jag anser mig alltså inte ha underlag för någon kritik när det gäller den bedrivna utbildningen i folkrätt. Däremot menar jag att de övningar som hållits varit ägnade att ge deltagarna en felaktig uppfattning om de folkrättsliga reglernas innebörd. Det har förekommit inslag i övningarna som enligt min mening från folkrättsliga utgångspunkter inte skulle vara tillåtna i ett krigsläge. Samtidigt har de flesta inblandade velat hävda att man vid övningarna har hållit sig inom de ramar som Genèvekonventionen uppställer. Därigenom har deltagarna i övningarna, även om dessa inte varit avsedda som utbildning i folkrätt, kunnat få en felaktig uppfattning om vad som enligt folkrättsliga regler är tillåtet vid behandlingen av krigsfångar. Även av nu berörda skäl finns det anledning till kritik mot övningarna.


5.3 Sammanfattande synpunkter på övningarna
Som framgår av det föregående har jag gjort den bedömningen att de övningar jag granskat närmare bedrevs på ett sätt som enligt min uppfattning inte kan godtas. Utredningen visar att de deltagande fångarna utsattes för i stort sett samma slag av påfrestande behandling. I samtliga fall försågs de med en huva i form av en persedelpåse som hindrade dem att se, deras händer var bundna, de tvingades att stå under de perioder de inte förhördes och någon mat fick de inte. Vid en del övningar förvarades de i kalla och fuktiga utrymmen och i några fall fick de inte tillgång till vatten att dricka. Det förekom också att möjligheter att förrätta naturbehov på ett normalt sätt inte anvisades.

Jag har konstaterat att flera av övningarna med tanke på de berörda inslagen var alldeles för långa och jag har ställt mig starkt kritisk till att övningar bedrivits på det sätt som har skett. Det skall tilläggas att jag dessutom funnit anledning till invändningar mot övningarna från folkrättsliga utgångspunkter.

Min bedömning är att övningar av detta slag om de överhuvud taget skall förekomma kan godtas endast under särskilda villkor. För det första måste en noggrann prövning göras innan man tillåter inslag av den typ jag har berört i det föregående. Övningarna måste också göras förhållandevis kortvariga. En betryggande övervakning är nödvändig. Övningarna måste reserveras för vissa typer av skolor och förband. Och självfallet är det viktigt att övningarna planeras noggrant så att bl.a. an- svarsfrågorna klargörs.

Om övningar av detta slag anses berättigade och kommer att hållas även i framtiden anser jag det nödvändigt att centrala bestämmelser utfärdas i ämnet. Vid utformningen av eventuella sådana bestämmelser bör beaktas vad jag anfört i detta beslut.

Eftersom jag är starkt kritisk mot vissa inslag i övningarna har jag övervägt att driva utredningen vidare främst för att utreda om ansvar kan utkrävas av någon eller några befattningshavare för vad som skett. Jag har då särskilt övervägt om ansvar för missbruk av förmanskap eller för tjänstefel kan komma ifråga. Gärningen skulle bestå i att man planerat och genomfört övningar med sådana inslag som jag kritiserat i det föregående. Jag har emellertid i det stora flertalet fall stannat för att inte göra det. Enligt min uppfattning är det nämligen i dessa fall osannolikt att utredningen skulle visa att några åtal skulle kunna styrkas.

En avgörande svårighet är att ansvaret för vad som skett är delat. S har visserligen haft ett stort inflytande på övningarnas uppläggning men han har såvitt framkommit endast haft det direkta ansvaret för själva fångförhörsdelen i övningarna. Ansvaret för behandlingen av fångarna vid sidan av förhören – och det är i huvudsak då som de olämpliga inslagen förekommit – har i stället legat på befäl vid de med TolkS samövande förbanden och skolorna. Gemensamt för befälen ur dessa skolor och förband är att de i viss mån förlitat sig på S sakkunskap.

Man kan inte heller bortse från att de elever som agerat fångar i övningarna kommit från skolor där tjänsten även i övrigt torde vara förhållandevis krävande. Vidare är det inte helt utan betydelse att dessa elever med något enstaka undantag tycks ha sett positivt på övningarna.

Mot den nu angivna bakgrunden har jag beträffande det stora flertalet av övningarna beslutat att inte driva utredningen vidare och att alltså stanna vid den kritik jag framfört i det föregående. En övning, nämligen 1983 års övning med FJS, skiljer sig emellertid från de övriga bl.a. genom att de olämpliga inslagen har varit särskilt påtagliga vid den. Mot den bakgrunden anser jag mig inte kunna avsluta ärendet utan att först ytterligare utreda förhållandena vid den övningen. Jag kommer alltså att driva utredningen vidare beträffande den övningen och att först därefter ta ställning till de ansvarsfrågor som hänger samman med den.
Sigvard Holstad

Demokrati och rättsstat på ett sluttande plan