Lagarna skärps i snabb takt för att komma åt gängkriminaliteten. Många gånger är förslagen välmotiverade och nödvändiga, men en del lagstiftning anklagas för att vara slappt formulerad och ge möjlighet för kreativa poliser att på ett oacceptabelt sätt utvidga den polisiära ”verktygslådan”.

Nyligen presenterades en utvärdering av den ett år gamla lagen ”Involverande av underårig i brottslig handling”, som riktades mot organiserad brottslighet. Nu visar det sig att polisen bland annat använt lagen mot en kvinna som förmått en släkting att stjäla kött från en butik.

Var det verkligen detta man avsåg med denna lagstiftning? På Nationellt operativt center (NOA) anser man att bestämmelserna kan användas ”över hela linjen”. Många kritiker, inom och utom staten, har varnat just för detta; gummiparagrafer som kan tänjas nästan hur långt som helst. Har staten blivit fartblind när den passerar den ena ”röda linjen” efter den andra? Och finns det några principer som är heliga?

Det går att konstruera lagstiftning som inte kan missbrukas. Den amerikanska RICO-lagstiftningen (Racketeer Influenced and Corrupt Organisations Act), infördes för att komma åt organiserad brottslighet. Där måste vissa villkor uppfyllas för att lagen ska få användas. Annars får man nöja sig med att tillämpa de vanliga lagarna.

Något att fundera på för Gunnar Strömmer, lokomotivet i den snabba omstöpning av den svenska staten som inletts. Han var tills ganska nyligen (2002-2011) verksam som jurist i en organisation för rättssäkerhet, Centrum för rättvisa, tro det eller ej.