Traditionellt har den svenska statsmakten gjort ett stort nummer av att man inte tillämpar förhandscensur för massmedier – en effekt av det demokratiska fiasko man ställde till med under andra världskriget med beslag av dagstidningar och urlyfta artiklar.

Bara ett undantag har funnits under efterkrigstiden: filmcensuren. Mediet har så stark genomslagskraft att man ansåg sig behöva frångå den högtidligt deklarerade grundprincipen; fram till 2010 var filmen det enda massmedium som fick förhandsgranskas – innan materialet släpptes till biograferna.

Redan under 90-talet minskade antalet censurerade filmer och inte ens personalen på Statens biografbyrå stod helhjärtat bakom verksamheten. Slutligen avskaffades bestämmelserna av Riksdagen.

Vår tids fartblinda politiker har inte samma hang ups som gårdagens. Sålunda har statlig förhandscensur för drönarbilder nyligen införts med en axelryckning. Allt material där horisonten syns i bild måste granskas av Lantmäteriet för att få publiceras, d v s förhandscensur. Och myndigheten är överhopas med ärenden så handläggning kan ta månader. Dagsmedierna tycks klokt nog strunta i reglerna för att de helt enkelt inte har tid att vänta på tillstånd.

Och det stoppar inte där: i den rådande säkerhets- och terrorhysterin så finns många nya censurförslag som kommer skicka gamla principer till soptippen. Om det ändå fanns något parti som fullt ut stod upp för demokrati och frihet . . .

Regeringen föreslår att sekretessen skärps när det gäller handlingar som handlar om Nato. Den redan begränsade insynen i militärens verksamhet ska alltså bli ännu sämre.

Även ”harmlösa” uppgifter ska kunna vara hemliga, i upp till 150 år. Det kan alltså dröja lång tid innan vi, eller snarare framtidens människor, får veta den fulla vidden av fulspelet med Turkiet i samband med Nato-anslutningen.

Förslaget har varit på remiss, men går säkert igenom i Riksdagen eftersom de 349 numera aldrig har några invändningar mot inskränkningar av den svenska grundlagen.

6 oktober 2025 avkunnade Hovrätten över Skåne och Blekinge dom i målet mot den dansk-svenske politikern Rasmus Paludan som stod åtalad för hets mot folkgrupp.

Malmö tingsrätt hade dömt Paludan till bl a fyra månaders fängelse för koranbränningar och yttranden han gjort i samband med detta. Många ansåg att domen var extremt långtgående och i praktiken angrep friheten att kritisera religion. Till och med att den återinförde ett blasmemiförbud utan stöd i lag.

Hovrätten går kritikerna delvis till mötes och slår fast att det är

”inte avsett att bestämmelsen om hets mot folkgrupp ska hindra en diskussion om eller kritik mot religioner, livsåskådningar eller idéer. Det är ofrånkomligt att kritik av en religion, en idé eller en åsikt indirekt kan uppfattas som kritik även av de personer som är anhängare till den kritiserade religionen, idén eller åsikten. Detta kan dock inte medföra att sådan kritik inte skulle vara tillåten att uttrycka offentligt. Det skulle nämligen de facto innebära att religionskritik m.m. skulle vara otillåten.”

Vissa delar av Paludans agerande går dock för långt, enligt hovrätten, och hans döms till villkorlig dom och dagsböter.

Grundaren av diskussionsplattformen Flashback, Jan Axelsson, har friats i Stockholms tingsrätt där han stod åtalad för brott mot lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor.

Åklagaren hävdade att Axelsson var grovt oaktsam när han inte rensade bort inlägg som kunde vara hets mot folkgrupp under 2022 och 2023. Där fanns bl a ord som ”getknullare”, och Axelsson håller med om att vissa av inläggen borde ha tagits bort.

Kontentan av domen tycks vara att det inte är brottsligt för hemsidesansvariga att missa enstaka övertramp om huvuddelen av potentiellt olagliga inlägg rensas bort.

En nätt lite seger för demokratin eftersom ett försök till inskränkning av yttrandefriheten misslyckats. Men sista ordet är inte sagt: saken kan överklagas till Svea hovrätt.

För den som under tiden vill fördjupa sig i en obsolet lag som verkar ha dammats av för att komma åt en pionjär, som i vår tid utnyttjar yttrandefriheten i sin fulla bredd, kan läsa här.

Mora Tingsrätt har frikänt en fotograf som tagit en bild av ett skyddsobjekt. Det handlade om ett modulhus som Tullverket uppfört i Idre i väntan på en permanent kontor.

Domen visar att den extremt strikta lagstiftningen runt skyddsobjekt som införts de senaste åren går att ifrågasätta.

Slutligt besked om hur fotograferingen ska bedömas kommer dock senare eftersom domen överklagats till hovrätt.

De strikta bestämmelserna runt skyddsobjekt infördes 1 januari 2023 efter en dom i Högsta domstolen 2015 som slog fast att anskaffarfriheten i grundlagen väger tyngre än skyddslagens bestämmelser. Det konkreta fallet handlade om att en DN-fotograf hade tagit bild på örlogsbasen i Berga utanför Stockholm och militärpolis hade beslagtagit minneskortet. HD slog fast att fotografen handlat rätt och att journalister som arbetar för grundlagsskyddade medier inte behövde följa skyddslagen. Men detta ändrades alltså 2023 och journalister och allmänhet omfattas sedan dess av samma bestämmelser.

Domstolarnas extremt strikta tolkning av lagen har kritiserats hårt och domen i Mora tingsrätt har väckt ett hopp om att praxis är på väg att förändras.

Viktiga men oroande besked har givits om gränserna för yttrandefriheten i landet. Samma personer som nyligen övervägde att inskränka demonstrationsfriheten har nu klarlagt att det kan anses vara dålig vandel att gapa och skrika på en minister som rör sig utanför tryggheten i Rosenbad – i synnerhet om det är på kvällen och om man är högljudd Gaza-aktivist.

Att ha dålig vandel riskerar i framtiden att leda till utvisning för den som inte är svensk medborgare, en oroande gummiparagraf som naturligtvis kan missbrukas.

Bestämmelser som ursprungligen togs fram för att ingripa mot hänsynslösa gängmedlemmar ska nu alltså användas mot aktivister som inte ställer upp på regeringens politik (eller avsaknad av politik) i Israel/Palestina.

Nu väntar vi bara på att regeringen ska terrorklassa Palestina-rörelsen, som England gjorde med Palestine Action, så har vi massgripanden också.

Hm, det här börjar påminna om nånting … the enemy within?

Utlandsspionerilagen är en av de mer bisarra inskränkningarna i yttrandefriheten som införts under senare år. Det som politikerna lovade aldrig skulle hända igen – efter övergreppen under andra världskriget – hände igen, 2022, genom två grundlagsbeslut. Staten kan nu ingripa mot journalistik som stör Sveriges mellanstatliga relationer precis som man på 40-talet ingrep mot journalister som kritiserade Hitler eller nazistiska övergrepp.

Tolkningen av den nyligen införda lagstiftningen är fortfarande oklar, men en analys som genomförts av Nätverket mot utlandsspionerilagen pekar mot att konsekvenserna blir stora för yttrandefriheten:

Meddelarfriheten kringskärs ytterligare. I praktiken kommer meddelare att känna osäkerhet i kontakter med journalister eftersom man inte kan lita på anonymiteten. Dessutom riskerar meddelaren fängelse när gummiparagraferna ska tolkas utifrån det just då rådande omvärldsläget.

Enligt nätverket omfattas även uppgifter av mindre betydelse av bestämmelserna, vilket gör dem än mer skadliga och skapar ännu mer osäkerhet om vad som är tillåtet och inte.

Det tycks stå klart att en svensk motsvarighet till visselblåsaren Chelsea Manning, som avslöjade amerikanska övergrepp i Irak, hade löpt stor risk att bli åtalad och dömd. Och inte bara uppgiftslämnaren; journalisten löper samma risk att dömas om han eller hon inte deltar i ansträngningarna att sätta dit visselblåsaren.

Frågan är t ex om avslöjandet om tortyrövningar i försvaret, som återberättas under en av flikarna ovan, hade varit möjligt i dag. Historien kom fram genom en värnpliktig kustjägare som lämnade uppgifter om övningarna till en journalist på tidningen Värnpliktsnytt. Hade uppgifterna betraktats som hemliga och skadliga, och därmed åtalbara idag?

Finns det då någon debatt om dessa långtgående inskränkningar i demokratin? Journalister, Publicistklubben och specialintresserade håller diskussionen levande. Däremot är det tyst, knäpptyst, i huset som alltihop kommer ifrån: Riksdagen. Delvis beroende på att ledamöterna inte känner till saken. Författaren Stina Oscarson ringde upp några dussin ledamöter för att fråga varför de infört utrikesspionerilagen, men de flesta hade ingen aning varken om bestämmelserna eller att de själva deltagit i något beslut.

Här finns samtliga aktuella inlägg samlade.

Statsmakten anser numera att den kan reglera i detalj vad man får säga och skriva i Sverige. 1 juli blev det förbjudet att förneka förintelsen och beslutet togs i vanlig ordning i princip utan debatt.

Att staten detaljreglerar vad man får säga och skriva är annars nåt som diktaturer håller på med. I demokratier brukar man ange ramarna för yttrandefriheten och sen får domstolar göra de ömtåliga avvägningarna.

Det är tydligt att det inte finns någon gräns för hur långt hets mot folkgrupp kan utvidgas. Paragrafen skulle tillämpas med försiktighet och inte komma i konflikt med yttrandefriheten hette det från början, men de senaste åren visar att det istället blivit en viktig plattform för de intressen som vill inskränka demokratin.

Sommarens riksdagsbeslut oroar: det kommer antagligen följas av fler detaljförbud. ”The enemy within” hittar säkert snart nåt nytt de retar sig på, och tror att de kan bekämpa genom att göra fler hål i schweizerosten grundlagen.

Enda hoppet nu är tecken på att motståndet mot politikernas lagstiftningsrally växer på många olika nivåer i samhället.

Som alla vet är alla medborgare som använder digitala verktyg totalt utspionerade och kartlagda. Privata företag och statliga aktörer tävlar om att tränga sig in i och registrera dina och mina allra innersta hemligheter. Alla vettiga människor har för länge sedan slutat förvara riktigt känslig information i digitala verktyg.

Marschen mot detta totalitära storebrorssamhälle fortsätter dock oförtrutet, numera ofta motiverat med kampen mot gängkriminaliteten. Men istället för att rikta åtgärder direkt mot kriminella så letar man ofta information bland helt vanliga hederliga människor. Man föredrar alltså att fösa ihop en stor informationshöstack och sedan leta efter den berömda nålen. Det kommer inte gå bra alls. Edward Snowden har tydligt och trovärdigt visat vilket samhälle som Västvärlden på kort tid blivit efter 9-11.

Det senaste exemplet på den gränslösa statens ambitioner är att de fåtaliga aktörer som gör motstånd mot spionaget och försöker upprätthålla en smula integritet, bl a tjänsten Signal, ska tvingas att öppna bakdörrar i sin programvara så att statsspionerna bekvämt kan ta sig in. Enda hoppet nu är tydligen att USA och Trump tar Europa i örat och tvingar ”the enemy within” på reträtt. Fortsättning följer…

Precis det som Publicistklubben varnat för har nu inträffat: enligt ett beslut i Högsta domstolen (HD) får researchföretag inte sammanställa domar och lämna ut till allmänheten om de innehåller personuppgifter, vilket domar i princip alltid gör.

HD:s avgörande understryker att svenska folket serverades lögner av politikerna i samband med EU-inträdet, t ex: ”vår offentlighetsprincip är inte förhandlingsbar”, som den moderate kampanjgeneralen Ulf Dinkelspiel stod i riksdagens talarstol och lovade 1992.

Det vägledande beslutet innebär att GDPR går före svenska grundlagar, vilket försvagar grundlagens ställning och innebär att klåfingriga politiker kan få för sig att göra ännu fler ingrepp – de är ganska många nu på kort tid.

Det är också ett dråpslag mot undersökande journalistik i sin moderna form, en ganska tilltufsad och nedbantad företeelse som politikerna nu tyckte det var läge att ytterligare utarma.

Många domstolar nekar nu utlämning av domar till databasföretagen eller lämnar ut med förbehåll att de inte får göras sökbara på nätet. Däremot är allt det material som redan finns i databaser tillåtet att använda och kommer sannolikt att finnas kvar som en resurs under överskådlig tid.

Borta är den ruelse som efterkrigstidens politiker kände över pinsamheterna runt de statliga ingreppen mot Segerstedts tidningar på 40-talet. Den nya politikergenerationen sprutar ur sig förslag: en del nödvändigt, men i störtskuren döljer sig ett allt grövre fifflande med den svenska demokratin som vi känner den under efterkrigstiden. ”The enemy within”?

Läs och begrunda ett hopplöshetens dokument:

Den amerikanske vicepresidenten Vance uttalade 14 februari några sanningar till Europas ledare, något som ”chockade” församlingen:

”Det hot som jag oroar mig mest för när det gäller Europa är inte Ryssland, det är inte Kina, det är ingen annan extern aktör. Det jag oroar mig för är hotet inifrån – Europas tillbakadragande från några av sina mest grundläggande värderingar, värderingar som delas med USA.”

Uttalandet handlar om nedmonteringen av grundläggande fri- och rättigheter som på vissa områden gått ganska långt i Europa. Det ska bli intressant att se om Europa tar chansen att diskutera den problematiska utvecklingen eller om man sluter sig i självrättfärdighet.

Vance passade på att ge ett piskrapp mot Sverige för att ännu en domstol valt att tillämpa en ”blasfemilagstiftning” som inte finns – när man dömde den mördade Salwan Momikas kollega vid koranbränningarna för hets mot folkgrupp:

”Som domaren i hans fall sa: Sveriges lagar att skydda yttrandefriheten skyddar faktiskt inte friheten att säga vad som helst utan att riskera att kränka den grupp som har denna tro.”

Det ska bli intressant att se om högre instanser bekräftar denna underliga tolkning av svensk lag. Som många påpekat har tillämpningen av hets mot folkgrupp blivit alltmer extrem och i många fall är det tydligt att lagstiftningen står i strid med åtminstone andan i grundlagen.

Publicistklubben har, sent omsider, kommit ut på banan när det gäller nedmonteringen av yttrandefriheten i Sverige. Så här sammanfattar man det aktuella läget i inbjudan till debatten i februari 2025:

”Sverige 2025:
– Journalister kan dömas för spioneri för att de publicerat känsligt material om främmande makt.
– Tillståndet att sända tv eller radio kan snart dras tillbaka vid brott mot yttrandefriheten.
– Regeringen vill göra det möjligt att dra in uppehållstillstånd för utländska medborgare om de yttrat sig på ett sätt som anses hota ’de demokratiska värdena’.
– Granskande reportrar kan snart se sin möjlighet till research kring gängkriminalitet och välfärdsbrottslighet strypt om möjligheten att publicera databaser dras in och förundersökningar sekretessbeläggs fram till dom.”