En av de klarast lysande stjärnorna bland svenska demokratiförsvarare, Nils Funcke, går i en bok till hårt angrepp mot delar av Tidö-regeringens politik och slår fast att man tagit sjumilakliv mot ett mer auktoritärt samhälle: grundlagar urholkas och monteras ner i snabb takt och om vi inte passar oss är vi snart tillbaka på 1700-talet, där allt började.

”Yttrandefrihet – i krig och orostid” fokuserar på de senaste 15 åren då takten i nedmonteringen av rättigheter varit särskilt snabb och skadlig. Det handlar bl a om utlandsspionerilagen, begränsningar i anskaffarfriheten och meddelarfriheten. Källor och publicister riskerar åtal precis som Torgny Segerstedt gjorde under andra världskriget.

40 procent av boken handlar om andra världskriget som varnande exempel – en sorglig tid för svensk frihet och demokrati. Funcke redogör för 368 konfiskationer varav en stor del skedde utan rättegång och 55 tryckfrihetsåtal som i många fall ledde till fängelse eller straffarbete. Kontentan är att vi på alltfler områden är tillbaka i andra världskrigets moras.

Inskränkningarna i demonstrationsfriheten, ”fattigmans möjlighet att ge hals åt sina åsikter”, är ett annat exempel som Funcke tar upp. Principen är att rätten tillkommer ”var och en” enligt bl a regeringsformen men under den gångna mandatperioden har en princip etablerats som innebär att kontroversiella yttranden kan vägas in i den vandelsprövning som numera görs vid beslut om uppehållstillstånd, och i värsta fall göra att personer som utnyttjar grundläggande fri- och rättigheter utvisas. Ett av flera exempel på att Tidö lättsinnigt trampar på principer som respekterats under lång tid.

Enligt Funcke har Ulf Kristersson under mandatperioden agerat på ett sätt som kan var olagligt när det gäller demonstrationsfriheten. Det är ytterst tveksamt om en statsminister ska klassa innehållet i demonstrationer som olämpligt, vilket skedde med den berömda dockan vid Stockholms stadshus. Minsta tryck utifrån gör att svenska politiker är beredda att ge efter och dumpa månghundraåriga lagar och traditioner – de borde skaffa sig lite ryggrad.

Skrämmande nog är vänstersidan inte en millimeter bättre. Många av förslagen har tagits i stor enighet i riksdagen: det finns just nu ingen möjlighet att rösta för en förändring.

2023 greps 12 183 personer för att ha skrivit olagliga meddelanden eller kommentarer på nätet i Storbritannien. Det är ungefär 33 personer om dagen.

Siffrorna kommer från tidningen The Times som frågat landets alla polismyndigheter. Alla svarade inte så den verkliga siffran är med all säkerhet högre.

Trenden är att allt fler grips för varje år; mellan 2019 och 2023 är ökningen 58 procent.

Två lagar pekas ut som huvudsaklig grund för polisens agerande:

• Communications act (section 127) 2003

Gör det olagligt att på elektroniska kommunikationsnätverk skicka en text som är ”grovt kränkande (grossly offensive)” eller ”anstötlig, obscen eller av hotfull karaktär”.

• Malicious communications act (section 1) 1998

Gör det olagligt att skicka bl a digitala meddelanden med syfte att orsaka ångest och/eller oro.

Den brittiska yttrandefrihetsorganisationen Free speech union har uppmärksammat att polisen i många fall slår till mot personer som diskuterar islam, även sådana som argumenterar på ett sansat och konstruktivt sätt. En del menar att engelska polisen på egen hand i praktiken återinfört en blasfemilagstiftning.
Andra ämnen som tycks få fart på polisen är yttranden om transfrågor, som ofta tolkas som hatiska.

Free speech union har tagit på sig att driva en rad fall mot den engelska staten. Där finns bl a en polisman som haft synpunkter på våldtäkter – efter ett liv i rättvisans tjänst är det nu hans dörr som ordningsmakten bankar på.

12 183 gripanden 2023 ledde till 1 119 fällande domar, men i detta sammanhang finns en mycket märklig trend: antalet gripna blir fler, men antalet dömda färre. 2015 fälldes 1995 personer trots att betydligt färre greps det året. Polisens träffsäkerhet har alltså blivit sämre och frågan har ställts om polisen används för att trakassera människor som använder sin lagstadgade yttrandefrihet.

De bästa valaffischerna i 2026 års val står provokatören Chang Frick för. Affischerna har satts upp i Uppsala.

Men som vanligt nu för tiden om nån försöker sig på satir så ropas det omedelbart på polis. Polismyndigheten i region mitt bekräftar att flera anmälningar mot kampanjen lämnats in.

På ett genialt och elegant sätt avslöjar Chang Frick vad det svenska politiska etablissemanget egentligen tycker om yttrandefrihet och var gränserna bör gå för vad man får säga och tycka.

Det har blivit modernt att prata om hotet mot demokratin i Sverige och befolkningen är med all rätt oroad; 40 procent anser att de demokratiska grundprinciperna hotats under de senaste året, enligt Novus.

Men beskrivningen av hotet haltar högst betänkligt hos många partier, debattörer, myndigheter, organisationer, media och även inom akademien.

På vänsterkanten påstår man sig vara väldigt orolig för demokratins framtid, men när man tittar närmare så handlar det till exempel om att migrationspolitiken lagts om och inte fungerar som den gjorde för tio år sedan. Att stoppa in politiska sakfrågor på det sättet ger en väldigt bred definition av demokratin, som riskerar att förvirra debatten och hjälpa dom som vill fortsätta att fiffla med grundlagen.

På högersidan vill man absolut inte höras talas om att Gunnar Strömmers lagstiftningsrally 2022-26 kanske riskerar demokratin. I deras värld kommer hotet utifrån, österifrån, absolut inte från ”the enemy within”.

Den systematiska försvagning av grundlagarna och de grundläggande mänskliga rättigheterna som skett under Tidö-regeringen har haft vissa likheter med Viktor Orbáns styre i Ungern. Inte lika långtgående naturligtvis, men Tidö har ju bara haft fyra år på sig medan Orban verkade i 16.

Ett exempel är Orbans angrepp på demonstrationsfriheten i samband med prideparaden i Budapest 2025 då deltagarna hotades med böter och fängelse. Tidö körde lite Orban-style i samband med dockan som Rojavakommittéerna hängde upp vid Stadshuset i Stockholm 2023 för att protestera mot Turkiets ledare Recep Tayyip Erdoğan.

En utredning tillsattes och ett tag hängde demonstrationsfriheten, som vi känner den, löst i Sverige. Tricket var att angripa denna rättighet via ordningslagen och inte ändra i grundlagen: då går det snabbare att få igenom nya bestämmelser.

Så småningom kom också ny lagstiftning, men aningen urvattnad i förhållande till förslagen i utredningen: polisen kan från 1 juli 2026 flytta demonstrationer både i tid och rum. Och; om man så önskar, helt stoppa en manifestation med hänvisning till ”säkerhet”, detta flexibla ord som kan utnyttjas, eller missbrukas, av både demokrater och diktatorer.

Dockmanifestationen vid Stadshuset blev ett polisärende, men åklagaren valde att inte inleda någon förundersökning. Denna gång.

I en sällsynt seger för yttrandefriheten slår Högsta domstolen fast att två reportrar på Svt som använt dold kamera för att avslöja en ”vaccinkrigare” i en dokumentär från 2020 inte gjorde något fel.

Vaccinkrigaren stämde staten för intrång i privatlivet och fick rätt i tingsrätten, men förlorade i hovrätten. Högsta domstolen slår fast hovrättens friande och konstaterar att Europakonventionen skyddar både respekten för privatliv och yttrandefriheten, och en vägning mellan dessa intressen utfaller till yttrandefrihetens fördel.

Vad man också kan konstatera är att de svenska grundlagarna tycks vara helt överspelade trots alla löften från svenska politiker under decennier.

Google måste blockera sökträffar på en Expressen-artikel om den nazistiska föreningen NMR. Det har den svenska myndigheten IMY, Integritetsskyddsmyndigheten beslutat, och understryker därmed att marschen bort från demokratin fortsätter med snabba steg.

Orsaken till myndighetens märkliga inhopp är att en medlem i NMR, som tycker att det är obekvämt att figurera som nazist i offentligheten, klagat till IMY.

Beslutet gör Expressens biträdande chefredaktör rasande. ”IMY börjar bli tryck- och yttrandefrihetens största fiende i Sverige”, konstaterar hon.

IMY:s beslut har fattats inom ramen för ”rätten att bli bortglömd” som är en av många faktorer i dag som manipulerar det offentliga samtalet och därmed demokratin.

Traditionellt har den svenska statsmakten gjort ett stort nummer av att man inte tillämpar förhandscensur för massmedier – en konsekvens av det demokratiska fiasko man ställde till med under andra världskriget med beslag av dagstidningar och urlyfta artiklar.

Bara ett undantag har funnits under efterkrigstiden: filmcensuren. Mediet har så stark genomslagskraft att man ansåg sig behöva frångå den högtidligt deklarerade grundprincipen om censurförbud; fram till 2010 var filmen det enda massmedium som fick förhandsgranskas – innan materialet släpptes till biograferna.

Redan under 90-talet minskade antalet censurerade filmer och inte ens personalen på Statens biografbyrå stod helhjärtat bakom verksamheten. Slutligen avskaffades bestämmelserna av Riksdagen 2011.

Vår tids fartblinda politiker har inte samma hang ups som gårdagens. Sålunda har statlig förhandscensur för drönarbilder nyligen införts med en axelryckning. Allt material där horisonten syns i bild måste granskas av Lantmäteriet för att få publiceras, d v s förhandscensur. Och myndigheten är överhopad med ärenden så handläggning kan ta månader. Dagsmedierna tycks klokt nog strunta i reglerna för att de helt enkelt inte har tid att vänta på tillstånd.

Och det stoppar inte där: i den rådande säkerhets- och terrorhysterin så finns många nya censurförslag som kommer skicka gamla principer till soptippen.

Om det ändå fanns något parti som fullt ut stod upp för demokrati och frihet . . .

Regeringen föreslår att sekretessen skärps när det gäller handlingar som handlar om Nato. Den redan begränsade insynen i militärens verksamhet ska alltså bli ännu sämre.

Även ”harmlösa” uppgifter ska kunna vara hemliga, i upp till 150 år. Det kan alltså dröja lång tid innan vi, eller snarare framtidens människor, får veta den fulla vidden av fulspelet med Turkiet i samband med Nato-anslutningen.

Förslaget har varit på remiss, men går säkert igenom i Riksdagen eftersom de 349 numera aldrig har några invändningar mot inskränkningar av den svenska grundlagen.

6 oktober 2025 avkunnade Hovrätten över Skåne och Blekinge dom i målet mot den dansk-svenske politikern Rasmus Paludan som stod åtalad för hets mot folkgrupp.

Malmö tingsrätt hade dömt Paludan till bl a fyra månaders fängelse för koranbränningar och yttranden han gjort i samband med detta. Många ansåg att domen var extremt långtgående och i praktiken angrep friheten att kritisera religion. Till och med att den återinförde ett blasmemiförbud utan stöd i lag.

Hovrätten går kritikerna delvis till mötes och slår fast att det är

”inte avsett att bestämmelsen om hets mot folkgrupp ska hindra en diskussion om eller kritik mot religioner, livsåskådningar eller idéer. Det är ofrånkomligt att kritik av en religion, en idé eller en åsikt indirekt kan uppfattas som kritik även av de personer som är anhängare till den kritiserade religionen, idén eller åsikten. Detta kan dock inte medföra att sådan kritik inte skulle vara tillåten att uttrycka offentligt. Det skulle nämligen de facto innebära att religionskritik m.m. skulle vara otillåten.”

Vissa delar av Paludans agerande går dock för långt, enligt hovrätten, och hans döms till villkorlig dom och dagsböter.

Grundaren av diskussionsplattformen Flashback, Jan Axelsson, har friats i Stockholms tingsrätt där han stod åtalad för brott mot lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor.

Åklagaren hävdade att Axelsson var grovt oaktsam när han inte rensade bort inlägg som kunde vara hets mot folkgrupp under 2022 och 2023. Där fanns bl a ord som ”getknullare”, och Axelsson håller med om att vissa av inläggen borde ha tagits bort.

Kontentan av domen tycks vara att det inte är brottsligt för hemsidesansvariga att missa enstaka övertramp om huvuddelen av potentiellt olagliga inlägg rensas bort.

En nätt lite seger för demokratin eftersom ett försök till inskränkning av yttrandefriheten misslyckats. Men sista ordet är inte sagt: saken kan överklagas till Svea hovrätt.

För den som under tiden vill fördjupa sig i en obsolet lag som verkar ha dammats av för att komma åt en pionjär, som i vår tid utnyttjar yttrandefriheten i sin fulla bredd, kan läsa här.

Mora Tingsrätt har frikänt en fotograf som tagit en bild av ett skyddsobjekt. Det handlade om ett modulhus som Tullverket uppfört i Idre i väntan på en permanent kontor.

Domen visar att den extremt strikta lagstiftningen runt skyddsobjekt som införts de senaste åren går att ifrågasätta.

De strikta bestämmelserna runt skyddsobjekt infördes 1 januari 2023 efter en dom i Högsta domstolen 2015 som slog fast att anskaffarfriheten i grundlagen väger tyngre än skyddslagens bestämmelser. Det konkreta fallet handlade om att en DN-fotograf hade tagit bild på örlogsbasen i Berga utanför Stockholm och militärpolis hade beslagtagit minneskortet. HD slog fast att fotografen handlat rätt och att journalister som arbetar för grundlagsskyddade medier inte behövde följa skyddslagen. Men detta ändrades alltså 2023 och journalister och allmänhet omfattas sedan dess av samma bestämmelser.

Domstolarnas extremt strikta tolkning av lagen har kritiserats hårt och domen i Mora tingsrätt har väckt ett hopp om att praxis är på väg att förändras, men glädjen blev kortvarig eftersom Svea hovrätt dömde fotografen för olovlig avbildning av skyddsobjekt till 30 dagsböter.

Viktiga men oroande besked har givits om gränserna för yttrandefriheten i landet. Samma personer som nyligen övervägde att inskränka demonstrationsfriheten har nu klarlagt att det kan anses vara dålig vandel att gapa och skrika på en minister som rör sig utanför tryggheten i Rosenbad – i synnerhet om det är på kvällen och om man är högljudd Gaza-aktivist.

Att ha dålig vandel riskerar i framtiden att leda till utvisning för den som inte är svensk medborgare, en oroande gummiparagraf som naturligtvis kan missbrukas.

Bestämmelser som ursprungligen togs fram för att ingripa mot hänsynslösa gängmedlemmar ska nu alltså användas mot aktivister som inte ställer upp på regeringens politik (eller avsaknad av politik) i Israel/Palestina.

Nu väntar vi bara på att regeringen ska terrorklassa Palestina-rörelsen, som England gjorde med Palestine Action, så har vi massgripanden också.

Hm, det här börjar påminna om nånting … the enemy within?

Utlandsspionerilagen är en av de mer bisarra inskränkningarna i yttrandefriheten som införts under senare år. Det som politikerna lovade aldrig skulle hända igen – efter övergreppen under andra världskriget – hände igen, 2022, genom två grundlagsbeslut. Staten kan nu ingripa mot journalistik som stör Sveriges mellanstatliga relationer precis som man på 40-talet ingrep mot journalister som kritiserade Hitler eller nazistiska övergrepp.

Tolkningen av den nyligen införda lagstiftningen är fortfarande oklar, men en analys som genomförts av Nätverket mot utlandsspionerilagen pekar mot att konsekvenserna blir stora för yttrandefriheten:

Meddelarfriheten kringskärs ytterligare. I praktiken kommer meddelare att känna osäkerhet i kontakter med journalister eftersom man inte kan lita på anonymiteten. Dessutom riskerar meddelaren fängelse när gummiparagraferna ska tolkas utifrån det just då rådande omvärldsläget.

Enligt nätverket omfattas även uppgifter av mindre betydelse av bestämmelserna, vilket gör dem än mer skadliga och skapar ännu mer osäkerhet om vad som är tillåtet och inte.

Det tycks stå klart att en svensk motsvarighet till visselblåsaren Chelsea Manning, som avslöjade amerikanska övergrepp i Irak, hade löpt stor risk att bli åtalad och dömd. Och inte bara uppgiftslämnaren; journalisten löper samma risk att dömas om han eller hon inte deltar i ansträngningarna att sätta dit visselblåsaren.

Frågan är t ex om avslöjandet om tortyrövningar i försvaret, som återberättas under en av flikarna ovan, hade varit möjligt i dag. Historien kom fram genom en värnpliktig kustjägare som lämnade uppgifter om övningarna till en journalist på tidningen Värnpliktsnytt. Hade uppgifterna betraktats som hemliga och skadliga, och därmed åtalbara idag?

Finns det då någon debatt om dessa långtgående inskränkningar i demokratin? Journalister, Publicistklubben och specialintresserade håller diskussionen levande. Däremot är det tyst, knäpptyst, i huset som alltihop kommer ifrån: Riksdagen. Delvis beroende på att ledamöterna inte känner till saken. Författaren Stina Oscarson ringde upp några dussin ledamöter för att fråga varför de infört utrikesspionerilagen, men de flesta hade ingen aning varken om bestämmelserna eller att de själva deltagit i något beslut.

Här finns samtliga aktuella inlägg samlade.